Landstingen inte bättre än andra på att minska sjukskrivning

Ulf Flodin och Annika Lillemets argumenterar i LT 19–20/2013 (sidan 929) för att om landstingen tog över företagshälsovården skulle:

• Sjukfrånvaron minska
• De anställda ges bättre förutsättningar för kompetensutveckling
• Företagshälsovården på eget initiativ kunna besöka arbetsplatser
• Företagshälsovården få bättre förutsättningar att förbättra de anställdas hälsa utan att behöva kompromissa med ekonomiska motiv.

För att finansiera förslaget föreslås att staten tar över finansieringen av företagshälsovården och tillskjuter 3 miljarder kronor/år. Som anställd i företagshälsovården kan jag bara konstatera att förslaget väcker många frågor;

Vad talar för att landstingen skulle ha bättre förutsättningar att säkerställa en god arbetsmiljö? Under perioden 2000–2012 har Arbetsmiljöverket utfärdat 63 viten för landstingsdrivna sjukhus om tillsammans cirka 10 miljoner kronor till följd av bristande arbetsmiljö.

Företrädare för de vitesbelagda sjukhusen verkar inte heller ha någon vilja att komma tillrätta med problemen. Jacomina Beertema (M), hälso- och sjukvårdslandstingsråd i landstinget i Västernorrland, (Sundsvall, 18 vitesförelägganden om 1 725 000) konstaterar att »nu har vi börjat överklaga vitena precis som andra landsting«. Jan Eriksson, sjukhuschef för Skånes universitetssjukhus (18 viten om tillsammans 2 147 000) känner inte igen bilden av att hans sjukhus skulle vara ovanligt hårt drabbat av viten. »Jag har inga kommentarer eftersom det inte inträffat under min chefsperiod.«

Ett stort antal landstingsdrivna vårdcentraler har i dag ett utbrett hyrläkarsystem. Ett flertal rapporter har pekat på farhågor avseende kvaliteten i vården med dessa lösningar.

När det gäller minskad sjukfrånvaro kan man fråga sig vilka mekanismer en landstingsdriven företagshälsovård kan erbjuda som skulle minska sjukfrånvaron och erbjuda ett bättre alternativ än nuvarande företagshälsovård.

Så till frågan om de anställdas kompetensutveckling. All hälso- och sjukvård har (borde ha) ett intresse av att de anställda har tillräcklig kompetens. Att privat verksamhet inte skulle ha intresse av att de anställda har tillräcklig kompetens förefaller lika besynnerligt som att ett privat fastighetsbolag inte skulle ha intresse av fastighetsunderhåll. Om spjutspetsen för kompetensutveckling finns vid de sjukhus som drabbats av viten, eller vid de vårdcentraler som drivs med hjälp av hyrläkare, tror jag att många känner tveksamhet inför Flodin och Lillemets förslag.

Företagshälsovården skulle kunna på eget initiativ besöka arbetsplatser, skriver Flodin och Lillemets. Man bör ju betänka att de flesta arbetsplatser är privaträttsliga subjekt, och om företagshälsovården inte ska upphöjas till en myndighet kan det vara svårt att få till en sådan ordning som förslagställarna tycks åsyfta. Det finns förvisso många exempel där en stärkt roll för företagshälsovården vore önskvärd, men att hitta lösningar för detta om företaget självt inte vill medverka kan nog vara mycket svårt.

Redan i dag finns ju ett lagstadgat arbetsmiljöansvar för företagen liksom även ett system med skyddsombud. Kanske ett alternativ kan vara att man utvecklar detta?

Företagshälsovården skulle få bättre förutsättningar att förbättra de anställdas hälsa utan att behöva kompromissa med ekonomiska motiv, hävdar de. En inte obetydlig uppgift för företagshälsovården är att ge stöd till anställda i den landstingsdrivna vården där man pressas av budgetkrav och ekonomiska ramar. Många som tar del av den allmänna debatten om hälso- och sjukvården har nog svårt att frigöra sig från intrycket att de flesta landsting tycks ha som övergripande mål att hålla budgeten. Att en sådan huvudman skulle ha bättre förutsättningar att ge personalen incitament att inte kompromissa med ekonomiska motiv förefaller tveksamt.

Självklart bör man satsa på företagshälsovården. Företagshälsovården har utvecklat metoder och arbetar närmare företagen än övrig hälso- och sjukvård. Detta ger fördelar i arbetet med att åtgärda arbetsplatsrelaterad ohälsa. Det kan till exempel gälla arbetsplatskonflikter, ogynnsam organisationskultur, missbruksproblematik, ohälsosamma arbeten etc. Företagshälsovården har även en stor verksamhet som ligger utanför den direkta hälso- och sjukvården, det vill säga intyg, arbetsmiljökartläggningar etc. Landstingens kompetens inom dessa områden är begränsad.

Man bör även betänka att en stor del av personalen som i dag arbetar i företagshälsovården gör det därför att man valt bort landstinget som arbetsgivare. Landstinget har helt enkelt inte varit en bra arbetsgivare.

Därutöver bör man även beakta att många patienter väljer att gå till företagshälsovården därför att man haft farhågor om bristande sekretess i landstingsvården. Det gäller inte minst landstingspersonal. Som anställd ska man inte behöva vårdas av kollegor om man känner tveksamhet till det. Tyvärr har ju på senare tid att antal fall med sekretessgenombrott redovisats i medierna avseende den landstingsdrivna vården. Det är därför viktigt att den enskilde ges en valmöjlighet och att landstingen inte monopoliserar vården.