Barn som efter en akut pyelonefrit visats ha vesikoureteral reflux (VUR) grad I–III hade inte ökad risk att få ytterligare pyelonefriter jämfört med barn utan VUR. Ännu viktigare var att risken för postinfektiös njurskada/njurärr var lika stor hos båda grupperna barn, 6,2 respektive 5,7.
Författarna till den aktuella studien studerade 218 barn och ungdomar i åldrarna 3 månader till 18 år. Barnen randomiserades till att få antibiotikaprofylax mot urinvägsinfektion eller att behandlas utan profylax. Efter ett år genomgick barnen DMSA-skintigrafi för att diagnostisera njurärr.
Hos barnen med VUR påverkade antibiotikaprofylax inte antalet recidiv i någon form av urinvägsinfektion; de var drygt 20 procent i båda grupperna. Barn utan VUR som gavs profylax fick däremot ett lägre antal recidiv, 8,9 procent jämfört med 23,7 procent hos barnen som inte fick profylax. De flesta av dessa recidiv var dock cystiter. I Sverige ger vi inte profylax rutinmässigt till barn utan VUR.
Intressant nog fick barn med antibiotikaprofylax signifikant fler pyelonefritrecidiv! Som väntat var alla dessa infektioner orsakade av bakterier som var resistenta mot den givna profylaxen.
Sammanfattningsvis är det viktigt och intressant att det nu börjar komma välgjorda randomiserade studier som bekräftar den uppfattning som det senaste decenniet börjat sprida sig internationellt: Radiologisk utredning av barn med akut pyelonefrit skapar inte den nytta för barnen som vi en gång trodde och måste nu radikalt minskas. Det finns inte heller någon anledning att kirurgiskt åtgärda dessa barns reflux.