Att patienter skadas i/av vården är ett välkänt faktum, och flera internationella studier har belyst problemets storlek [1-6]. Trots att studierna gjorts med delvis olika metodik och i olika sjukvårdssystem visar de alla att antalet patienter som ådrar sig vårdskador är stort. Vårdskada definieras som lidande, obehag, kroppslig eller psykisk skada, sjukdom eller död som orsakas av hälso- och sjukvården och som inte är en oundviklig konsekvens av patientens tillstånd (SOSFS 2005:12).
Den studie som ligger närmast att jämföra med våra svenska förhållanden är dansk [7] och genomfördes 2001. Den visade att det uppstod patientskador i 5–9 procent av slutenvårdstillfällen, varav hälften bedömdes som undvikbara. Omräknat skulle detta innebära att 30 000 patienter skadas i svensk sjukvård årligen. Inom Landstinget i Östergötland (LiÖ) har vi begränsad kunskap om antalet patienter som skadas i vården. De källor vi har visar att år 2005 anmäldes 46 ärenden enligt Lex Maria och 92 ärenden till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN).


Stort mörkertal
Till Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag (LÖF) anmäler ca 400 östgötska patienter årligen att de anser sig ha fått en vårdskada. Av dessa ärenden godkänns ca 50 procent, det vill säga att de bedöms som undvikbara. Under år 2005 kontaktade 766 patienter landstingets patient- och förtroendenämnd för att rapportera klagomål och avvikelser.
Trots ovanstående inrapporterade avvikelser tror vi att det föreligger ett stort mörkertal när det gäller rapporterade vårdskador i vårt landsting.
I ett försök att minska antalet vårdskador startades därför år 2000 ett projekt för att förbättra den då centralstyrda avvikelsehanteringen, som inte fungerade. Avvikelsehantering är ett viktigt verktyg för att fånga iakttagelser, tillbud och olyckor. Internationella experter betonar att en fungerande avvikelsehantering är en viktig förutsättning för patientsäkerheten [1, 8, 9]. I avvikelsehanteringen skall även de allvarligaste vårdskadorna återfinnas, exempelvis de som anmälts enligt Lex Maria.
Tidigt stod det klart att en förbättrad avvikelsehantering endast var en del av de åtgärder som var nödvändiga att genomföra för att göra vården säkrare, dvs minska frekvensen av allvarliga vårdskador. Inom projektets ram togs därför, under några år, ett koncept fram som idag består av sex steg med ett sjunde, som rör uppföljning, under utveckling (Figur 1). De olika stegen beskrivs nedan.


Avvikelsehantering – steg 1 + 2
En studie genomfördes 2002 i landstinget där man med fokusgruppsmetodik identifierade framgångsfaktorer för en fungerande avvikelsehantering [10]. Kliniker med välfungerande rapportering studerades, och framgångsfaktorer som identifierades var engagerad ledning med kunskaper kring patientsäkerhetsfrågor, en öppen och trygg dialog utan syndabockstänkande samt regelbunden återkoppling. Välfungerande enheter hade även avdelat resurser för säkerhetsarbetet och såg avvikelsehantering som en del av klinikens kvalitetsarbete.
Erfarenheten från denna studie ledde till bedömningen att innan det länsgemensamma IT-stödet för avvikelser introducerades krävdes ett handlingsprogram för avvikelsehantering. Nyligen publicerades en australisk studie, som visar vikten av en genomtänkt struktur och en bra återkoppling för en välfungerande avvikelsehantering [11].
Handlingsprogrammet, som uppdateras årligen och finns tillgängligt på landstingets intranet, finns nu på alla enheter och beskriver hur man identifierar, registrerar, analyserar, åtgärdar och följer upp samt återför resultat av avvikelser. Avvikelsesamordnaren, som arbetar på uppdrag av verksamhetschefen, sorterar inkomna händelser så att de analyseras och åtgärdas optimalt, sammanställer resultat och leder klinikens analysgrupp och ger fortlöpande återföring till verksamheten.
Det landstingsövergripande gemensamma IT-stödet, Synergi, upphandlades 2003 och har nu breddinförts i hela landstinget. Alla avvikelser oavsett typ (patientrelaterade, vårdrelaterade infektioner, läkemedelsbiverkningar, funktionssäkerhet, informationssäkerhet, arbetsskador) inom landstinget registreras. I IT-stödet sker registrering och ärendehantering av avvikelser och även orsaksanalys och åtgärdsuppföljning.
Avvikelser kan ses som ett mått på processers duglighet, och därför kopplas de olika avvikelserna till landstingets identifierade vårdprocesser. Landstingsövergripande funktionsansvariga finns inom utvalda områden (exempelvis vårdrelaterade infektioner, medicinsk teknik, informationssäkerhet) med uppgift att bevaka avvikelser som kan ha systematiska samband. Antalet avvikelser har successivt ökat, som framgår av Figur 2, och de flesta avvikelser finns inom områdena vårddokumentation och läkemedel. Inom områden med många avvikelser sker övergripande riskanalyser, exempelvis har det nyligen genomförts en riskanalys på apotekets dosexpedierade läkemedel (Apo-Dos).
Erfarenheterna från avvikelsehanteringen används också vid införandet av den landstingsövergripande datoriserade patientjournal som skall införas under 2008. Genom att införa ett väl genomtänkt IT-stöd kan en del av dagens avvikelser elimineras, men nya risker kan tillkomma. Riskanalyser utförs därför på vårddokumentationsdelen samt på laboratoriets datoriserade remiss- och svarssystem.
Kopplingen mellan informationsteknikens utveckling och patientsäkerhet har belysts i en rapport från »Institute of
Medicine« [12] där ett bättre utnyttjande av informationstekniken i sjukvården ses som en möjlighet, och i vissa fall en förutsättning för, att förbättra såväl vårdens kvalitet som patientsäkerheten.


Händelseanalys – steg 3
Under 2002 genomfördes en uppdragsutbildning (5 poäng) i händelseanalys med hjälp av Linköpings universitet, avdelningen för datavetenskap (IDA), för 25 av landstingets medarbetare inklusive samtliga chefläkare. Utbildningen utgick från ett MTO-perspektiv (människa–teknik–organisation) där människa och teknologi betraktas i sitt organisatoriska sammanhang [13, 14].
De närmast följande åren genomfördes ett större antal analyser och sedan år 2005 analyseras händelser med metoden root cause analysis (RCA). Metoden finns publicerad i en handbok utgiven 2005 av Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), LÖF samt landstingen i Östergötland och Stockholm [15].
Olika långa utbildningar, där teori och praktik blandats, har under åren tagits fram och erbjudits till alla analys- och ledningsgrupper på kliniknivå. Uppföljning av kurserna sker efter ca 3 månader då analysgruppen träffar kursledningen och redogör för en analys av ett eget fall. Sammanlagt har sedan år 2002 över 500 medarbetare gått utbildningen.
Alla händelser i landstinget som bedöms som möjliga Lex Maria-fall skall sedan år 2004 utredas med händelseanalys. Chefläkaren initierar utredningen, som sedan leds av utbildade medarbetare på patientsäkerhetsenheten och berörd enhet. Analysen bifogas anmälan till Socialstyrelsen.
Till i dag har 103 händelseanalyser av Lex Maria-fall utförts. Som framgår av Figur 3 har målsättningen att alla Lex Maria-anmälningar skall analyseras inte uppnåtts. Skälet till detta är bland annat att vi valt att inte analysera händelser som är äldre än tre månader när de anmäls till chefläkaren. Vår uppfattning är att händelser som ligger längre bak i tiden är svåra att analysera då minnesbilden av det som inträffat bleknat. Av Figur 3 framgår också att antalet Lex Maria-anmälningar ökat över tid, vilket vi inte tolkar som att vården blivit mer osäker utan mer som ett tecken på en mer öppen attityd till att anmäla.
Genom att sjukvården själv gör händelseanalyser som sedan skickas till Socialstyrelsen uppnås både ett lärande i berörd organisation och en extern granskning. Som ett led i en ökad öppenhet publiceras Lex Maria-anmälningarna på landstingets webbplats (www.lio.se).
Ytterligare ett skäl till att antalet Lex Maria-anmälningar ökat är att sedan den första februari 2006 skall alla suicidfall som varit i kontakt med hälso- och sjukvården inom en månad före självmordet anmälas. Händelseanalyser av de fåtal fall som inträffat i Östergötland under år 2006 har redan gett en fördjupad kunskap om brister i omhändertagandet av patienter med suicidbenägenhet.
De samlade erfarenheterna av utförda händelseanalyser är mycket positiva. Trots att de, främst i början, uppfattas som tidskrävande leder de många gånger till ett stort engagemang hos deltagarna, även läkare och klinikchefer. I många fall har händelseanalyserna lett till en påtagligt bättre och säkrare vård (se fallbeskrivningarna i nästa artikel).


Riskanalys – steg 4
Än viktigare än att analysera vad som gått fel är att systematiskt utföra framåtsyftande riskanalyser där riskfyllda situationer förutses och där åtgärder/säkerhetsbarriärer implementeras i ett förebyggande syfte. Under år 2004 genomfördes därför en utbildning i riskanalys enligt MTO-perspektiv via Linköpings universitet och Kungliga Tekniska högskolan (KTH). För riskanalys används idag en modifierad metod som även den beskrivs i handboken [15]. Hittills har 116 personer genomgått någon form av riskanalysutbildning.
Riskanalys skall, enligt landstingets patientsäkerhetskoncept, utföras vid införande av ny teknik, nya metoder och nya organisationer där risker för patienten kan uppstå. I landstinget genomfördes under vintern 2004 en omfattande strukturförändring, och landstingsledningen gav då patientsäkerhetsenheten i uppdrag att utföra en strukturerad riskanalys. Det var första gången en riskanalys utifrån patientsäkerhetsperspektivet genomfördes i landstinget och förmodligen en av de första gångerna i svensk sjukvård över huvud taget.
Syftet med riskanalysen var att identifiera risker som uppstod vid förändring av akuta vårdflöden efter strukturförändringen. En begränsning gjordes i och med att riskanalysen enbart belyste nya risker, de redan befintliga riskerna i den gamla organisationen analyserades inte. Sammanlagt nitton olika riskområden utgående från akuta patientflöden identifierades, bland andra sjukvårdsupplysning, prehospitala fasen inklusive transporter, smittskydd, förlossning, akut barnsjukvård, kvinnosjukvård och intensivvård.
Riskanalysen genomfördes stegvis genom att beskriva de processer som berördes av förändringarna. Utifrån processbeskrivningen utfördes riskidentifiering där tänkbara risker bedömdes med hjälp av en sannolikhets- och konsekvensmatris. Därefter togs åtgärdsförslag fram som prioriterades i tre nivåer beroende på angelägenhetsgrad. Resultatet av riskanalysen visade att 33 procent av de identifierade riskerna var påtagliga, 60 procent var måttliga och 7 procent bedömdes som acceptabla.
Flera av riskerna åtgärdades redan under arbetets gång. Ansvaret för att genomföra de åtgärder som föreslogs för att minska riskerna låg på centrumchefsnivå. Efter sex månader skedde en uppföljning, som visade att många enheter genomfört åtgärdsförslagen. Under de senaste åren har riskanalyser utförts inom bland annat följande områden: ny akutläkarorganisation, förlossningsvården, Apodosprocessen, utökad dagoperativ verksamhet inom kvinnosjukvården och inför införande av IT-baserad vårddokumentation.


Patientsäkerhetsdialog – steg 5
God hälso- och sjukvård kännetecknas bland annat av att den är kunskapsbaserad och ändamålsenlig samt säker. Detta faktum avspeglas dock inte i de årliga verksamhetsberättelserna, som fortfarande fokuserar på ekonomi och organisation. Trots att klinikerna ofta registrerar medicinska resultat utnyttjas dessa inte för uppföljning, analys och återkoppling till medarbetarna.
I maj 2005 påbörjades därför årliga patientsäkerhetsdialoger på uppdrag av landstingsledningen för att stimulera verksamhetens arbete med patientsäkerhet, vårdrelaterade infektioner samt kunskapsbaserad och ändamålsenlig vård.
Högsta ledningens personliga engagemang är en väsentlig del i patientsäkerhetsarbetet. Detta har man tillförsäkrat sig i USA bland annat i form av »patient safety leadership walk rounds« [16].
En patientsäkerhetsdialog grundas på genomläsning av enhetens styrkort, verksamhetsrapport, lokalt handlingsprogram för patientsäkerhet, registerdata för vårdrelaterade infektioner, protokoll från hygienronder, avvikelsestatistik och medicinska registerdata. Underlaget baseras så långt som möjligt på befintlig registrering då dialogen inte bör skapa alltför mycket merarbete för enheten.
Dialogen tar 3–4 timmar. Medarbetare från patientsäkerhetsenheten och enheten för vårdhygien träffar då vanligen verksamhetschef, vårdenhetschefer, avvikelsesamordnare och representanter för olika medicinska verksamhetsområden. Mötet är inte en revision utan en strukturerad dialog kring enhetens säkerhets- och kvalitetsarbete. Syftet med dialogerna är att diskutera idéer om förbättringar och att sprida goda exempel på förbättringsarbeten till alla vårdenheter. Efter dialogen skrivs en rapport med förslag till förbättringar, som godkänns av enheten och tillställs landstingsledningen.
Erfarenheterna från dialogen är att följsamheten till landstingets hygienregler har ökat och att medicinska misstag och andra avvikelser börjat diskuteras i ökad omfattning. Nästan alla enheter har fungerande handlingsprogram och utsedda avvikelsesamordnare. Flertalet medarbetare rapporterar avvikelser, men läkargrupperna har på många enheter en låg rapporteringsfrekvens.
De mest frekventa riskområdena som enheterna identifierar rör läkemedel, informationsöverföring, användande av medicinsk–teknisk apparatur (främst avsaknad av körkort och standardisering) samt hot/våld.
Flertalet enheter medverkar i nationella kvalitetsregister och följer nationella och regionala riktlinjer. Data från nationella och lokala register sammanställs dock sällan, vilket leder till en dålig återkoppling till enhetens medarbetare. Orsakerna till detta anges ofta vara resursbrist och/eller att registren är svårarbetade och inte designade att ge relevant kvalitetsinformation.
Omhändertagande av medarbetare som har varit involverade i allvarliga negativa händelser har förbättrats, men stödet till patienter/närstående vid vårdskador kan bli betydligt bättre.
Många verksamhetsledningar uppmuntrar kvalitets- och patientsäkerhetsarbetet men avsätter relativt lite resurser för detta. Därför upplever många avvikelsesamordnare att tiden inte räcker till. I Östergötland har vid årsskiftet 2006/07 första omgångens dialog hållits med 87 kliniker och vårdcentraler, och 17 kliniker har haft sin andra omgång.
Utvärderingen av första omgången visar att verksamheten tycker att dialogen är relevant och väsentlig. Den andra dialogen baseras på föregående protokoll och enhetens åtgärder gentemot identifierade risker och avvikelser.


Patientinvolvering – steg 6
Ökad involvering av patienten i vården är en ofrånkomlig utveckling, som bland annat följer av att patienter numera själva söker medicinsk information via Internet. Denna förbättrade möjlighet till kommunikation kommer sannolikt att innebära att patienten inom en inte alltför avlägsen framtid direkt kan läsa sin journal. Att via nätet beställa tid för mottagningsbesök eller kontakta sin doktor via e-post är möjligt redan idag på vissa håll, men borde även kunna utnyttjas för att förbättra patientsäkerheten.
Från några länder, till exempel Danmark, England och USA, finns exempel på hur man med en ökad medverkan av patienten arbetat för att åstadkomma en säkrare vård. Konkret har detta skett i form av skriftlig information (»6 goda råd«) inför vårdkontakten och dagbok där patienten gör egna noteringar från vårdepisoden med mera. På Socialstyrelsens webbplats www.socialstyrelsen.se/patientsakerhet finns WHOs information till patienter.
Patientinvolvering är dock mer än att vårdgivaren delar ut goda råd till patienten. Patientsäkerhetsenheten har därför bedrivit ett projekt med syfte att ta fram informationsmaterial till patienter och anhöriga, men även att bygga en idébank med goda exempel på patientmedverkan. En patientinformation har utarbetats som nu utvärderas.
Ökad patientmedverkan för att öka patientsäkerheten ställer krav på förändrade attityder hos såväl vårdpersonal som patient och anhöriga. Det är en långsiktig process mot öppenhet och mognad i organisationen.


Diskussion
Utöver stegen som beskrivs ovan var inrättandet av en landstingsövergripande patientsäkerhetsenhet direkt underställd landstingsledningen en viktig del av strategin.
Inspirationen kom från andra högriskbranscher, exempelvis flyg, offshore och kärnkraft, där det finns särskilt utsedda organisationer som ansvarar för utveckling, utredning och uppföljning av säkerheten. Dessa funktioner ses som en självklar del av organisationen och finns i sjukvårdsorganisationer i andra länder, främst USA.
Landstinget i Östergötland har sedan år 2005 en permanent landstingsövergripande enhet vars uppdrag bland annat är att följa upp arbetet med patientsäkerhet och medicinska resultat på enhets-/kliniknivå samt analysera avvikelser på landstingsnivå och föreslå landstingsövergripande åtgärder. Inom enheten finns också systemförvaltningen av IT-stödet för landstingets avvikelsehantering.
Enheten driver utveckling av metodik inom patientsäkerhetsarbetet med utbildningsinsatser inom både händelse- och riskanalys samt initierar och genomför analyser på olika nivåer i organisationen. Inom enheten arbetar en patientsäkerhetssamordnare och fyra verksamhetsutvecklare samt de fyra chefläkarna i landstinget.
Patientsäkerhetsarbetet syftar till att skapa en säkerhetskultur i landstinget som kännetecknas av högt riskmedvetande, öppenhet och en vilja att lära av negativa händelser och tillbud. I stället för att fokusera på enskilda »syndabockar« vill vi analysera det många gånger bristfälliga system som ligger bakom många skador inom hälso- och sjukvården. Genom att beakta olyckors uppkomst och regelbundet analysera både inträffade händelser och riskfyllda förändringar skapas en grund för åtgärder som gör det lättare att göra rätt för den enskilda medarbetaren. Figur 4 illustrerar vår tro att för att förbättra patientsäkerheten behövs flera parallella angreppssätt.


Blir vården säkrare?
En berättigad fråga är: Blir vården i Östergötland säkrare med det beskrivna strukturerade arbetssättet? Frågan är inte lätt att besvara då ett ökat antal avvikelser och Lex Maria-anmälningar i början bör ses som ett positivt tecken på en ökad medvetenhet. Önskvärt vore att kunna mäta antalet vårdskador och efter insatta åtgärder konstatera en minskning, men det som idag är tillgängligt att mäta är antalet patienter som fått ersättning sedan de anmält en skada till LÖF. Erfarenheter från LÖF-registret visar dock att det av olika skäl endast är en mindre del av patienter med vårdskador som anmäler till Patientskadeförsäkringen. Patientsäkerhetsarbetet i landstinget kommer under år 2007 därför att inriktas mot åtgärds- och resultatuppföljning bland annat baserat på journalgranskning.
Institute of Health Care Improvement, IHI, har utvecklat en metod (global trigger tool) som syftar till att möjliggöra för klinikerna att själva följa sin verksamhet www.ihi.org. Instrumentet möjliggör att man på 20 minuter kan granska en journal och identifiera eventuella patientsäkerhetsbrister. Instrumentet testas för närvarande i sydöstra sjukvårdsregionen.
Ett annat sätt att följa patientsäkerhetsarbetet över tid är att mäta hur attityder till säkerhetsarbetet utvecklas. I Östergötland planeras att översätta ett amerikanskt instrument från Agency for Healthcare Research and Quality (www.ahrq.gov) som används för att följa patientsäkerhetskulturen i flera nordiska länder.
Vårdrelaterade infektioner är ett stort patientsäkerhetsproblem, som årligen i Sverige beräknas drabba 10 procent av inlagda patienter till en beräknad kostnad av 3,7 miljarder kronor och med ett betydande lidande för dem som drabbas [17].
För att följa och analysera vårdrelaterade infektioner, antibiotikaanvändning och resistensutveckling och återkoppla detta till kliniker har en särskild grupp under ordförandeskap av en av länets chefläkare bildats. Gruppen har inspirerats av det framgångsrika arbetet i STRAMA-projektet (www.strama.org) och kommer att via kontinuerlig registrering av vårdrelaterade infektioner och punktprevalensstudier följa andelen vårdrelaterade infektioner på sjukhusnivå och arbeta med infektionsförebyggande insatser.


Framgång kräver ledningens stöd
Vår erfarenhet av över fem års patientsäkerhetsarbete på landstingsnivå är att för att nå framgång krävs ledningens stöd samt avdelade resurser. Då patientsäkerhetsarbetet i alla landsting är beroende av att det utvecklas uppföljningsinstrument och verktyg är en nationell samordnad utveckling önskvärd. Ett gott exempel på samverkan för att på ett kostnadseffektivt sätt ta fram verktyg är handboken i händelse- och riskanalys. Nationella centra för patientsäkerhet finns sedan flera år i Danmark och England och planeras att införas i Norge och Finland.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.


Figur 2. Antal rapporterade avvikelser/kvartal i Landstinget i Östergötland under åren 2005–2006.



Figur 3. Antal Lex Maria-anmälningar och utförda händelseanalyser i Landstinget i Östergötland under åren 2004–2006.



Figur 4. MTO-perspektivet.