Det finns observationer som talar för att samspelet mellan central och perifer påverkan har en avgörande betydelse för den anorektala funktionen. Studier av den cerebrala representationen har dock hittills varit fokuserade på framför allt rektum och bäckenbotten och inte på centrala nervsystemet (CNS). Det beror dels på komplexiteten, dels på metodologiska svårigheter. Funktionell magnetresonansavbildning (MRI) har emellertid förbättrat möjligheterna genom att aktiva regioner i CNS kan identifieras på grund av skillnader i den cerebrala perfusionen vid olika stimuli.
I den aktuella studien deltog 13 friska, unga individer. Distension av rektum, kontraktion av yttre analsfinktern och värmestimulering i det dermatom till vänster på bukväggen (Th 11) som motsvarar rektum användes som olika stimuli.
Rektal distension stimulerade främre delen av gyrus cinguli, insula, talamus och delar av sensoriska kortex, men minskade aktiviteten i bakre delen av gyrus cinguli och i den prefrontala regionen. Smärtsam värmestimulering på Th 11-dermatomet aktiverade samma områden som vid distension av rektum. Kontraktion av externa analsfinktern aktiverade motorkortex och insula.
Främre gyrus cinguli är en del av det limbiska systemet som utgör centrum för både visceral och somatisk smärta. Insula medierar viscerala sensoriska upplevelser inklusive smärta. Talamus är relästation för smärtsensationer från banor i ryggmärgen. Det cerebrala aktiveringsmönstret för visceral stimulering motsvarar mönstret för somatisk smärta, vilket antyder att bearbetningen i CNS är identisk för visceral och somatisk smärta.
Dessa observationer bidrar till att öka vår kunskap om vilka delar av CNS som kan vara av betydelse för att upprätthålla normal anorektal funktion. Undersökningen ger emellertid inga svar på frågan om hur olika områden i CNS sin tur påverkar rektum och bäckenbotten.