Psykoanalys i välfärdsstaten. Profession, kris och framtid. Författare: Förlag:Recensent:Denna bok är en intressant kombination av inspiration och desperation. Inspirationen tydliggörs i ambitionen att främja och marknadsföra psykoanalysen; från Aristoteles hämtas principer som förtydligar plattform, etos och uppdrag. Olika historiska perspektiv om då och nu har ett betydande läsvärde.
Desperationen är retrospektivt dagsaktuell. Klorpromazinets entré i början av 1950-talet skall ha biologiserat psykiatrin och därmed drabbat psykoanalysen. En ängslig revirbevakning från psykiatrernas sida påstås ha hindrat psykologernas professionella utveckling. Varför var inte psykoanalysen klarsynt nog att hinna först? Ett distinkt psykoterapeutiskt grepp hade kanske mildrat den biologiska psykiatrins utveckling och ändå stillat stormarna på mentalsjukhusen.
Idag har psykoanalysen tappat terräng; åtskilligt är det »medicinska etablissemangets« fel. Samtidigt kan inte bokens författare avhålla sig från att kontrafobiskt jämföra psykoanalysen med just psykiatrin. Till skillnad från psykiatrin är analysen numera inte till för att bota sjukdomar utan för att hantera livsproblem. Den »psykiska ohälsan« ses som ett indicium på att psykoanalys behövs; den psykiatriska diagnostiken bagatelliseras. I resonemanget finns en obalans som bör mana läsaren till försiktighet.
Psykoanalysen har ett särskilt uppdrag – »den intima sfärens etiska verklighet«. I det »analytiska rummet« utspelas en hemlig process som inte tål insyn, men som ändå äger sitt berättigande. Det är som om man läste en medeltida beskrivning av biktinstitutet; bikten är intrinsikalt god och får inte ifrågasättas.
Otvivelaktigt försöker författaren skapa en analytikerns character indelebilis (outplånlig karaktär) som inte förlänas utifrån skrift, tradition och vigning utan genom egendefinition; psykoanalysen bestämmer själv villkoren för sin existens.
Detta självfokuserade perspektiv är tröttande och rubbar tyvärr bokens generella användbarhet.
Närmast patetiskt är att författaren föreslår att avdrag för analyskostnader bör få göras i självdeklarationen. Psykoanalysens etos optimeras tydligen när verksamheten är fri från extern styrning samtidigt som kostnaderna vältras över på dem som ännu inte förstått att de behöver analys. Höstens politiska diskussion om avdrag för hushållsnära tjänster har fått konkurrens.
Att man i en krympande vårdekonomi skulle acceptera en särställning för psykoanalysen är svårförståeligt. Författarens patos noteras, men det finns i boken en onödig facklig underton som skymmer annat.
Om psykoanalysen är av värde vid psykisk ohälsa borde väl även andra organisationer med liknande ambitioner kunna vara det. Friskis & Svettis, Svenska Budoförbundet eller Viktväktarna är några exempel.
Det är överraskande att en analytiker närmast uppträder som representant för en utrotningshotad art som vädjar för sin överlevnad. Så behöver det väl inte vara? Varför inte försöka definiera de analytiska processerna utifrån modeller av psykologiska endofenotyper som förenar biologi och psykologi?
Kanske finns det anledning att påminna om vad fader Sigmund Freud noterade i »Abriss der Psychoanalyse« (1938).
Han hävdade att »… det kanske skulle komma en tid då kemiska ämnen kunde förändra balansförhållandena i psyket och därmed göra den psykoanalytiska terapin … helt föråldrad«. Möjligen var klorpromazinets entré i linje med vad Freud förutspådde. I så fall är kanske psykoanalysens krympande marknadsandelar en freudiansk process.
Detta är en intressant och unik bok som bör läsas, dock cum grano salis (med en nypa salt).
