Vi sitter blickstilla precis bakom en glasruta och ser hur britsen med en människokropp sakta rullar in i den stora maskinen. Vi sitter så nära att jag inbillar mig att rutan immas vid varje andetag. Det är jag och två röntgensjuksköterskor. Ett par minuter tidigare har jag fått känna på magnetfältet och lyssna på maskinens dunder, det där som bildligt och bokstavligt tränger genom märg och ben. Upplevelsen var faktiskt en smula obehaglig, men personalen desto varmare. 

Vi har talat om hur nedskärningarna gjort att tiden som varje patient får att förbereda sig inför sin resa i maskinen blivit allt mindre. Om vikten av att se till varje enskild människa trots en allt längre lista som ska betas av. Och hur något som ska matas på enligt löpandebandprincipen också ska ges utrymme att vara en unik, och kanske ibland också lite obehaglig, upplevelse.

Jag har röntgenplacering. En vecka av allmäntjänstgöringen på röntgenkliniken. En vecka att bekanta sig med bilddiagnostiken och faktiskt allt det där jag skickat patienter till. Maskineriet bakom de texter till svar jag får och på vilka jag grundar mina beslut om antibiotikainsättning, avlägsnande av dränage och administrering av sondmat. Och jag tillbringar en eftermiddag invid magnetkameran. Förvånas över dess tidsmaskinlika skepnad och inser att jag nog skickat en och annan överflödig remiss. Men framför allt vilket jobb som ligger bakom varje enskild undersökning.

Mannen på britsen har stora hörlurar på sig för att skydda öronen från bullret. Strax intill honom sitter hustrun med likadana. I handen har de fått en knapp att trycka på om undersökningen skulle behöva avbrytas. Innan hon ledsagade honom in till det lilla rummet sa hon att hon redan visste vad undersökningen skulle visa, men att de ändå var glada att få den gjord. Och chansen var större att han skulle kunna ligga stilla om hon satt alldeles intill. Hon var säker på att tumören i tjocktarmen inte var ensam.

På den stora skärmen alldeles bredvid glasrutan framträder strax en bild. Bilden visar en hjärna med en utsådd av runda strukturer med omgivande svullnad. Dottertumörer. Vi sitter bakom glasrutan och ser alltihop. Och kvinnan som just nu vilar blicken på sin man visste redan det svar som kommer att lämnas via inremitterande doktor ett par dagar senare. Svaret ska lämnas av någon som förhoppningsvis har tid att tala om fortsättningen. Jag kommer på mig själv med att ha svårt att inte röja en min där och då när vi stilla betraktar varandra.

Kvinnan sitter med under hela undersökningen. Leder mannen ned från britsen och ut ur det lilla rummet. Nästa patient står redan förberedd att ta över platsen.

Jag får syn på paret ute på parkeringen på min väg hem. Han tycks inte hitta tillbaka till bilen. Hon pekar och håller honom i handen. 

Det är en onsdagskväll på min röntgenvecka och jag gråter. Samtidigt som jag känner lite skam över hur jag låter deras sorg bli min. På en röntgenvecka. 

Men kanske tar det ett helt läkarliv i anspråk att lära sig distinktionen mellan att känna med någon och att faktiskt känna det någon annan känner. Att behärska balansen doktor och medmänniska. Och att jag under just en röntgenvecka kan få tillåta mig att bara vara det sistnämnda.