Jag håller med Ingrid Eckerman och Tryggve Årman om att det bästa naturligtvis vore att utrota all fattigdom, sluta släppa ut CO2 för säkerhets skull etc, vilket man skulle kunna göra om man hade obegränsat med resurser till sitt förfogande. Nu lever vi inte i en sådan utopi, och min poäng, som jag argumenterade för i mitt tidigare inlägg, är att vi måste lägga våra resurser där de gör mest nytta. Vi är skyldiga att göra rationella val, och det är en orimlighet att vi aldrig skulle behöva prioritera; det gör världens beslutsfattare hela tiden!

Eckerman och Årman citerar Sternrapporten som argument för sin linje. Här måste man komma ihåg att den är ett politiskt dokument, skrivet av en regeringstjänsteman. Nordhaus och Tol [1, 2] går utförligt igenom Sternrapporten och menar bl a att den genom en orealistisk ekonomisk modell kraftigt överskattar de framtida kostnaderna för klimatförändringarna i det fall de skulle bli verklighet. Endast genom att sätta de framtida kostnaderna artificiellt högt blir det lönsamt att genomföra de åtgärder rapporten förespråkar. Den beaktar inte heller att framtida generationer kommer att vara mycket rikare än vad vi är idag och sannolikt ha mer sofistikerad teknologi till sitt förfogande.
Eckerman och Årman gör en rad påståenden om klimatförändringar utan att hänvisa till några referenser. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg finns det forskare som är av en annan uppfattning. Jag menar återigen att sjukdomar och undernäring i fattiga länder inte beror på klimatet utan främst på levnadsstandard och att det således är fattigdomen som först och främst ska åtgärdas.
Jan Anders Hansson har helt rätt när han säger att resultatet av Copenhagen Consensus var ett resultat av upplägget! Förutsättningarna var nämligen att prioritera mellan världens olika problem, och då fann man att andra fenomen än klimatförändringarna borde åtgärdas först. Bland deltagarna fanns Yale- och Harvard-professorer, världsbanksekonomer etc, inklusive fyra Nobelpristagare.

Påhoppet på Bjørn Lomborg är grovt missvisande. 300 vetenskapsmän skrev på ett upprop för Lomborgs sak, och domen om vetenskaplig ohederlighet upphävdes knappast av formella skäl. Forskningsdepartementet var istället mycket kritiskt i sitt utslag och skriver bla att den danska kommittén rörande vetenskaplig ohederlighet i sin dom varit »emotional« och »completely void of argumentation«.

Avslutningsvis tycker jag det är viktigt att påpeka att de mest troliga scenarierna i IPCCs »Summary for policymakers« faktiskt inte är särskilt allvarliga. Bedömningen av havsnivån för det närmaste seklet är tex en höjning med 38 cm i genomsnitt, och vad gäller Golfströmmen är risken för att den skulle kollapsa under det kommande seklet »very unlikely«.