I Läkartidningen 8/2007 (sidan 611) hävdar medicinstudenten Oskar Eriksson att den nyligen publicerade rapporten från FNs klimatpanel (IPCC) överdriver farorna med klimatförändringarna, speciellt i jämförelse med andra hot mot mänsklighetens hälsa.
Här i Sverige har vi sedan i höstas upplevt fyra stormar, skyfall, översvämningar och jordskred. Vi lever i ett rikt land, och vi har via skatter och försäkringar kunnat ta hand om följderna utan att enskilda människor ruinerats. Kommunerna använder redan nu en del av skattepengarna för att mildra effekterna av kommande regnperioder och översvämningar.
Rapporterna om klimatbetingade skadeverkningar kommer allt tätare. Vattenbristen sprider sig över allt större områden. Stormarna är svårare. Skadorna fördelar sig inte jämnt över jorden, utan vissa områden är värre drabbade. I dessa områden råder redan nu fattigdom med undernäring och infektionssjukdomar. Torka, ibland omväxlande med skyfall, gör det ännu svårare att vända fattigdomstrenden. Nu rapporteras det att de höga halterna av koldioxid i atmosfären försurar haven, med hotande utarmning av världshaven som följd (Dagens Nyheter 25 februari 2007).
Eriksson är inte ensam om att ifrågasätta om vi har råd att minska koldioxidutsläppen. Sternrapporten [1] jämför vad det kostar att minska koldioxidutsläppen nu med att inte göra det. Man kommer fram till att det är mycket billigare att förebygga nu än att vänta.

När IPCCs rapport [2] lades fram i höstas innehöll den inga nyheter för oss som följt frågan. Inga av de farhågor som forskarna presenterade år 2000 vederläggs i rapporten [3]. Däremot har säkerhetsfaktorn ökat väsentligt sedan dess. De forskare från hela världen som deltagit i arbetet tvekar inte längre. Hade de fått formulera sig fritt hade rapporten fått en helt annan skrämselfaktor. Nu tog man politiska hänsyn och mildrade formuleringarna för att inte åstadkomma onödig oro.

Att det finns forskargrupper som genomför och läser studier med olika glasögon är naturligt – det sker alltid när obehagliga fakta kommer på bordet. Vi vet hur det varit i fråga om tobak, neurosedyn och oxykinolin, där riskerna inte uppmärksammades förrän stora skador hade skett. För en »lekman« på området kan det vara mycket svårt att avgöra vilken sida som är mest trovärdig, och även de bästa har så småningom insett att de valt fel.
Ofta finns det ekonomiska intressen bakom förnekarna av de befarade riskerna. Det Sternrapporten lyfter fram är att ju tidigare vi inser farorna med en fortlöpande klimatförändring, desto bättre kan vi förebygga och motverka kommande, befarade skador på natur och människor, samtidigt som kostnaderna blir mer hanterliga. Börjar världssamfundet enligt rapportens förslag att minska koldioxidutsläppen redan nu påverkar vi ekonomin mycket lite, kanske med 1 procent. Väntar vi 10–20 år blir påverkan på den globala ekonomin minst 20 procent, jämförbart med en allvarlig depression. De fattiga kommer då att drabbas hårdare och bli ännu större förlorare.

Den engelska regeringen och Sternrapporten har gått före genom att hävda att det är både fattigdomen och klimathoten som måste bekämpas av främst de rika länderna men även av världens alla länder gemensamt.
Att minska koldioxidutsläppen står inte i någon som helst motsättning till att bekämpa fattigdomens undernäring, infektionssjukdomar och höga mödra- och barnadödlighet, som förnekarna av koldioxidutsläppens negativa effekter hävdar. Att hjälpa världens folk, inklusive de fattiga, förutsätter en aktiv inställning nu för att minska klimatförändringar i framtiden! Som läkare borde vi alltså alla, utan undantag, engagera oss i klimatförändringarnas och fattigdomens hot mot människors hälsa.