Utgångspunkten för psykiatrisamordnarens uppdrag var några svåra våldsincidenter, där förövarna tidigare hade haft kontakt med psykiatrin. Allmänheten – och medierna – kräver ofta att de professionella ska kunna förutsäga våldsamheter och vidta åtgärder om risk föreligger.
Ofta är verkligheten mer komplicerad. År 1984 visade Monahan i en artikel att klinikers förmåga att förutsäga senare våldsincidenter var sämre än slumpen. Senare har dock ett antal mätinstrument utvecklats som hjälp för en systematisk bedömning av våldsrisk. Dessa har dock varit ganska omfattande och svåra att administrera.

Fyra norska författare (Pål Hartvig och medarbetare) har använt kända prediktionsskalor på patienter som vårdats i heldygnsvård och senare följt upp dem i öppenvård i en ännu ganska liten studie.
Uppgifter om våldsincidenter har erhållits genom egenrapportering och ibland via anhöriga. Enligt denna studie ger fyra olika faktorer i de olika skalorna lika gott resultat som skalorna i sin helhet. De fyra faktorerna är:
• tidigare våld
• missbruk
• bristande empati
• stress.

Varje faktor bedömdes på en tregradig skala (0 = finns inte, 1 = kanske, i viss grad, 2 = ja). Gränsvärdet var en genomsnittlig poäng av 1,5 (mittemellan »kanske« och »ja«) för de fyra faktorerna. Ytterligare studier av gruppen väntas.