I det första fallet skadade en 30-årig man sin hand när han spelade handboll. Familjeläkaren bedömde att mannen inte hade någon fraktur. Mannens smärtor gick inte över. Därför sökte han tre månader senare på ett lasarett, där man med röntgenundersökning konstaterade en fraktur på båtbenet.
Patienten anmälde familjeläkaren.
Ansvarsnämnden läste patientens journal och tog in yttrande av den anmälde, som uppgav att han var fullständigt oförstående till anmälan. Det förelåg ingen klinisk misstanke om en fraktur vid hans undersökning, och patienten angav inte att han behövde värktabletter.
Han hade uppmanat patienten att komma tillbaka om han blev sämre eller inte blev bättre, hävdade familjeläkaren. Han framhöll att hans tröskel för att skicka patienter till röntgenundersökning är rätt låg men menade att man alltid måste tänka på att inte utsätta patienterna för eventuell onödig strålning.


Bör gipsas även vid negativ röntgen
Ansvarsnämnden understryker att det vid handledsdistorsioner är viktigt att utesluta fraktur på båtbenet. Ett typiskt symtom för en sådan fraktur är ömhet i fossa tabatière. Vid klinisk misstanke bör området gipsas, även om röntgen initialt är negativ. Kontrollröntgen kan i sådant fall göras efter 10–15 dagar för en säker diagnos.
I patientjournalen fanns ingen anteckning om att familjeläkaren undersökte patientens hand med tanke på eventuell fraktur på båtbenet. Av patientjournalen framgick inte heller på vilken grund läkaren gjorde bedömningen att fraktur inte förelåg.
Med tanke på att orsaken till besöket var skada i samband med en handbollsmatch borde han ha följt upp patienten eller uppmanat honom att ta förnyad kontakt om besvären kvarstod.
Han får en erinran.


12-åring fick droppfinger
I fall två skadade en 12-årig pojke sitt vänstra ringfinger vid en handbollsmatch, dels då han ramlade och fick en sårskada på fingret, dels när han en stund senare fick en hård boll på fingret.
Vid ett akutbesök en vecka senare, den 13 mars, på ett närsjukhus konstaterades en paronyki och att fingret var svullet. Fingret lades om med alsolsprit och pojken ordinerades antibiotika, cefadroxil.
Vid akutbesök på barnsjukhus den 22 mars konstaterades droppfinger, skada på sträckmuskel och sena, osteit, infektion och nagelskada. Nästa dag opererades fingret, och man applicerade en skena som planerades sitta i 12 veckor.
Pojkens mor anmälde doktorn på närsjukhuset.
Ansvarsnämnden läste patientjournalen och tog in yttrande av doktorn.
Denne berättade att patienten kom på grund av en nagelrandsinfektion som uppkommit dagen innan, men den ursprungliga sårskadan uppkom cirka en vecka tidigare under handbollsspel. Han hade en rodnad och svullnad vid ena nagelranden på vänster ringfinger.
De flesta nagelrandsinfektioner som stått längre brukar han operera med borttagande av en del av nageln. I detta fall bedömde han att det inte gått så långt och att nageln inte var så skadad att man skulle vinna något på det.
Patienten fick antibiotika och modern uppmanades söka sin hemvårdcentral om behandlingen sviktade. Behandlingen av nagelrandsinfektionen var helt enligt gängse rutiner, menade doktorn.
Dagen därpå ringde mamman till jourcentralen eftersom pojken fått feber och ont i kroppen. Hon uppmanades av en annan läkare att kontakta sin ordinarie vårdcentral.
Som framgick av mammans brev (hennes anmälan, red:s anm.) undersökte han fingret avseende rörlighet och stabilitet eftersom den typen av bollskada kan ge till exempel droppfinger. Han kunde inte finna tecken på skelettskada eller ledbandskada. Hade han misstänkt det hade han remitterat patienten för röntgen samma dag.
Här kunde han ha gjort en felbedömning. Dessutom borde han ha antecknat det negativa fyndet i journalen, tillstod doktorn.


Tyder på bristande anamnes
Ansvarsnämnden konstaterar att pojken hade två trauman mot vänster ringfinger samma dag, ett fall med hudskada och en boll mot fingret.
Vid akutbesöket en vecka senare, den 13 mars, noterade doktorn i journalen bara om bollen och en infektion i fingret. Det tyder på brist i antingen anamnesupptagning eller journalföring eftersom en boll mot ett finger sällan ger sårskada. Det finns inget riktigt status för fingret dokumenterat, trots att det rörde sig om en anamnes med trauma.
Doktorn hävdade i sitt yttrande att han undersökte fingrets rörlighet och stabilitet, med hänvisning till att mamman i sin anmälan skrivit att doktorn »känner lite på fingret«.
Om doktorn hade gjort en korrekt undersökning hade han knappast missat senskadan (droppfinger), varför det kan ifrågasättas om han verkligen undersökt adekvat.
Han har visserligen ordinerat antibiotika men inte noterat något om hur patienten skulle följas upp, till exempel åter vid behov, tidsbestämd kontroll eller kontroll hos annan vårdgivare. Inget finns heller noterat om hur länge antibiotikan skulle tas.
Såväl doktorns medicinska handläggning av patientens fingerskada som dokumentationen är bristfällig.
Doktorn får en erinran, beslutar Ansvarsnämnden.