Den 74-åriga kvinnan sökte den 11 november 2005 vårdcentralen på grund av blod i urinen. Doktor A konstaterade tecken till bakterier och vita blodkroppar i urinen och ordinerade behandling mot urinvägsinfektion.
Den 6 december sökte patienten åter vårdcentralen och fick träffa doktor B. Hon berättade att hon minskat 3–4 kg i vikt under några veckor, men att hon samtidigt blivit kraftigare om magen. Hon hade kontinuerlig värk och smärthugg i buken. Hon var dessutom trött och hade flera avföringar per dag.


Hade levercancer – avled
Vid undersökningen ömmade bukens högra nedre del. B bedömde att det fanns en förhårdnad i buken, vilket kunde vara ett sedan tidigare känt bukväggsbråck. Initialt togs prov, och det bestämdes att man skulle gå vidare med utredningen beroende på provsvaren. På grund av dyspepsi ordinerades magsårsläkemedlet Omeprazol.
Vid akutbesök på vårdcentralen den 9 december hade patienten obehag både nedtill och upptill i buken med sugningar, rapningar och halsbränna. Doktor C fann vid undersökningen inga patologiska förändringar över buken. Han skrev ut mer Omeprazol.
Vid uppföljning per telefon konstaterade doktor B att patienten mådde bättre. Sänkan hade sjunkit och B funderade kring behovet av att göra en gastroskopi. Vid samtal den 19 december kvarstod förbättringen, och det bestämdes att återbesök skulle ske i januari.
Den 15 december talade patienten med en sköterska som uppmanade henne att ta Alvedon. Därefter följde en del telefonsamtal till sköterskan, där det framgick att magbesvären förvärrades.
Patienten undersöktes därför av sin ordinarie läkare på vårdcentralen den 29 december och hon remitterades akut till lasarett. Där bokades bland annat en cystoskopi till den 10 januari 2006. På grund av gulsot lades patienten in på lasarett den 8 januari.
Hennes besvär utreddes under tiden januari–februari. I mitten av februari konstaterades en levercancer. Patienten avled en månad senare. Hennes dotter anmälde personal på vårdcentralen och lasarettet.
Ansvarsnämnden tog in patientens journaler och yttranden av fem läkare, som alla bestred att de gjort fel. Fyra frias, varför vi lämnar dem.


Huggande smärta
Doktor B berättade att patienten sedan tidigare hade en känd tablett- och insulinbehandlad diabetes. Patienten uppgav vid besöket den 6 december att hon hade besvär med värk i magen sedan några veckor tillbaka. Hon uppgav att värken var kontinuerlig, men hon hade även besvär med huggande smärta av och till.
Patienten tyckte att hon blivit något tjockare om magen, tröttare och enligt hennes egen uppgift hade hon troligen gått ned 3–4 kg i vikt de senaste veckorna.
Hon förnekade besvär med avföring eller urin. Besvären hade börjat efter en tidigare antibiotikabehandling mot urinvägsinfektion.
Vid undersökningen framkom viss ömhet i magens nedre delar samt även under det högra nedersta revbenet. B fann även en mindre resistens i mitten av buken som hon tolkade som ett tidigare känt bukväggsbråck.
Hon bedömde att besvären berodde på en oklar bukåkomma, och planerade att starta en utredning med i första hand provtagning.


»Var helt opåverkad«
Patienten var vid besöket helt opåverkad, och det fanns ingen anledning att driva en fortsatt utredning akut, menade B. De enades om en telefonkontakt den kommande veckan. Patienten informerades även om möjligheterna att söka akut vård om besvären blev värre.
Vid telefonkontakten den 12 december fick patienten veta svaren på laboratorieproven.
Nämnvärt var att hennes sänka och de vita blodkropparna var lätt förhöjda. Sänkan hade dock under dessa dagar sjunkit från 59 till 44. Leverproven och F-Hbx3 var normala. Det framkom även att hon blivit något bättre av Omeprazol, som hon använt några dagar. B tolkade trots allt besvären som beroende på dyspepsi. De enades om att avvakta ytterligare några dagar för att se effekten av Omeprazol.
Den lätt förhöjda sänkan såg B som tecken på en oklar infektion eller inflammation som förbättrats. Hon fann ingen orsak till att patientens tillstånd skulle ha krävt omedelbar utredning. Patienten hade tidigare förnekat feberepisoder, besvär med avföringen samt svår smärta.
Vid telefonkontakten den 19 december framkom att patienten blivit bättre då hon använt paracetamol. Hon fick då även ett recept på Omeprazol att använda vid behov. Hon uppgav att hon hade effekt av dessa.


»Planerade utredning«
Vid detta tillfälle ordnades även ett återbesök till B så fort tillfälle fanns. B planerade att starta en utredning av mag–tarmkanalen. Denna återbesökstid blev sedan tidigarelagd till den 2 januari, men användes inte då en kollega skrev en akut remiss till kirurgkliniken på lasarettet, uppgav B.


Ingen grundlig bukundersökning
Ansvarsnämnden konstaterar att doktor B träffade patienten vid ett akutbesök, och att hon vid två tillfällen hade telefonkontakt med henne.
Patienten uppvisade allvarligt symtom i form av viktminskning i kombination med tilltagande bukomfång. Trots detta ordinerade B enbart en symtomatisk behandling med magsårsmedicin och Alvedon – utan att göra en grundlig bukundersökning för att fastställa orsaken till besvären.
En tidigare upptäckt av cancersjukdomen hade sannolikt inte ändrat sjukdomsförloppet som sådant. B har dock genom den bristfälliga undersökningen av oaktsamhet inte fullgjort sina skyldigheter.
Det renderar henne en varning.