Ett långt och initierat reportage i veckans BMJ (2007;335:370-3) tar upp konflikten mellan den kände barnpsykiatern Christopher Gillberg och hans antagonister sociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder. Efter åratal av hätsk debatt om ADHD i allmänhet och Gillbergs forskning i synnerhet fick Kärfve och Elinder genom ett omtvistat domstolsutslag rätt till Gillberg-gruppens patientjournaler. Då valde forskargruppen att förstöra det unika forskningsmaterialet.
Skribenten Jonathan Gornall har uppenbarligen besökt Sverige och intervjuat väl insatta personer. Han redogör för privata omständigheter som ledde till en schism mellan Gillberg och Elinder, delvis till följd av Gillbergs lite arroganta attityd mot kritiker.
Gornall reder ut turerna i den utdragna rättsprocessen kring Gillbergs forskningsdata och redovisar också scientologernas inblandning i Elinders och Kärfves tvist med Gillberg. Janne Larsson, en ledande scientologaktivist, som drivit ett otal anmälningar och processer mot enskilda läkare och institutioner under täckmanteln av engagerad »skribent« eller »lärare«, har vidarebefordrat opublicerade forskningsrapporter, som han fått ut domstolsvägen, till Eva Kärfve. Kärfve, som deltagit i en scientologkongress och citerats flitigt i scientologpressen, kan antingen ha utnyttjat scientologerna för egna syften eller själv blivit utnyttjad.
Hur det än förhåller sig med detta har scientologerna målmedvetet bedrivit en kampanj mot Gillberg.
Det man kan tillägga till BMJ-artikeln är att det bara funnits förlorare i denna destruktiva konflikt. Kärfve och Elinder har vunnit slaget men förlorat kriget – ADHD är idag en helt etablerad diagnos. Gillberg har fått rätt i sak men till priset av en personlig tragedi. Universiteten har visat sig oförmögna att lösa akademiska tvister som spårar ur.
