Att ge sig ut på en polarexpedition är en rejäl prövning för psyket. Det föga förvånande rönet presenteras i Lancet, som sammanställt studier kring vilka psykiska påfrestningar en polarexpedition utgör. Ämnet har, kanske något oväntat, varit föremål för flera studier; de flesta av dem är dock relativt små.
Långvarig isolering och svåra fysiska och psykiska påfrestningar i kombination med ett extremt klimat, ofta med små dygnsskillnader vad gäller dagsljus, leder till att upp mot 5 procent av individerna på en polarexpedition uppfyller DSM-IV- eller ICD-kriterierna för minst en psykisk sjukdom, konstaterar tidskriften. Depressiva besvär och svåra sömnstörningar var vanligt bland de individer som uppfyllde DSM-kriterierna, men det förkom även att deltagare drabbades av besvär av psykotisk karaktär, något som enligt Lancet anekdotiskt beskrivs som »cabin-fever« eller »polar madness«, uttryck som onekligen ger olustiga associationer för den som sett Stanley Kubricks film »The shining«.
Polarfarare kan därtill drabbas av vad forskarna kallar »winter over-syndromet«, som bla omfattar sömnstörningar, nedsatt kognitiv funktion och irritabilitet gentemot övriga expeditionsmedlemmar. Winter over-syndromet når ofta en topp halvvägs in i expeditionen, då deltagarna vet att de alltså bara kommit halvvägs i sina påfrestningar, för att sedan klinga av när medlemmarna närmar sig slutet av expeditionen.
Expeditionsmedlemmar riskerar även T3-syndromet, vilket beskrivs som säsongsmässiga svängningar i humör och kognitiv funktion som är korrelerade med tyreoideas funktion. Men det är givetvis inte bara psykiska och fysiska umbäranden som väntar äventyrliga polarfarare. Klarar man svårigheterna väntar tillfredsställelse och förbättrad självkänsla, skriver Lancet, som vidare betonar vikten av grundlig psykologisk testning och utvärdering av individer som ska ställas inför kraftig psykisk och fysisk belastning vid exempelvis polarexpeditioner.
Referenser
Lancet. doi: 10.1016/S0140-6736(07)61056-3
