Se hälso- och sjukvårdslagstiftningen som ett skydd även för läkaren

Vårdgivare, verksamhetschefer, chefsöverläkare, medicinskt ansvariga sjuksköterskor och enskilda yrkesutövare inom flera av hälso- och sjukvårdens personalkategorier uttrycker inte sällan att de besväras av det omfattande juridiska regelverket med krav på allehanda åtgärder.
– Om vi skall göra och tänka på allt det du säger kommer vi inte att hinna med patienterna, fick jag som spontant svar när jag på en föreläsning frågade om författningsbestämmelserna är kända och om de efterlevs.

Dispens inte tillåten
Vid en föreläsning om Patientjournallagens (1985:562) krav kom frågan om bestämmelserna om signering av journalanteckningarna på tal.
Närmast mangrant gav deltagarna uttryck för att bestämmelsen utgjorde ett besvärande hinder i den dagliga verksamheten.
En verksamhetschef uppgav att »vi har faktiskt viktigare saker för oss än att signera journalanteckningar«.
Min nyfikenhet kunde inte stillas så jag bad om en förklaring.
– Vi har faktiskt patienter som behöver vår hjälp.
Jag kunde konstatera ett visst knorrande när jag spontant kommenterade att jag tror att riksdagen vet om detta, och tillade att det är ju för att ni har patienter och att det ytterst kan vara fråga om liv eller död om en anteckning är korrekt eller inte.
Jag har varit med om att läkare bestämt uttalat att de inte behöver signera journalanteckningar eftersom deras chef har meddelat dispens.
Av lagbestämmelsens förarbeten framgår att dispens inte är tillåten. Detta kommer till uttryck genom Socialutskottet, som bestämde att lagen skulle utrustas med bestämmelsen att »en journalanteckning skall om inte synnerligt hinder möter signeras av den som svarar för uppgiften« (jfr 3 § sista stycket) genom formuleringen att »utskottet anser alltså inte att man kan acceptera ett generellt undantag för vissa typer av vård t.ex. akutsjukvård« (jfr SOU 1984/85:33 sidan 10).
Hur till exempel en stafettläkare – för sin egen skull – vågar signera en anteckning som dikterats av en tidigare stafettläkare kan övergå mitt förstånd.
Varför inte se bestämmelsen om signering – med föregående kontrolläsning – som ett skydd också för den journalförande själv?

Finns syrgas tillgänglig?
I samband med utbildningar om den författningsreglering som gäller för vaccinationsverksamhet tar jag regelbundet upp frågan om syrgas finns tillgänglig.
– Varför det? är ingen ovanlig motfråga.
Det finns bestämmelser om detta i en författning, säger jag och möter varierande reaktioner.
Socialstyrelsen har bestämt i sina föreskrifter, dvs tvingande regler (jfr SOSFS 1999:26), som reglerar förebyggande och beredskap för att behandla vissa överkänslighetsreaktioner, att »på mottagningar, avdelningar och på annan plats där behandlingar med risk för överkänslighetsreaktion utförs skall det finnas en akutbricka eller akutväska och syrgas samt utrustning för att ge konstgjord andning med andningsmask och andningsblåsa«.
När bestämmelsen presenteras för läkare och sjuksköterskor exempelvis inom skolhälsovården, företagshälsovården och inom den kommunala hälso- och sjukvården, så uppvisas likaså varierande reaktioner.
Det har till och med hänt att min redovisning föranlett protester. En deltagare lät förstå att »man vet om det föreligger risk«.
Okej då. Varför inte se bestämmelsen om syrgas som ett skydd också för den behandlande själv?

Brister vid läkemedelsordinationer
Alldeles för frekvent i avvikelserapporteringen, Lex Maria-anmälningarna och ärenden hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd är ärenden som rör läkemedelshanteringen.
Bristande efterlevnad av kraven på läkemedelsordinationer är boven i dramat.
Mot bakgrund av Socialstyrelsens krav på läkemedelsordinationerna (jfr SOSFS 2000:1) borde det egentligen inte finnas några fel eller brister. Låt vara att en nollvision aldrig kan vara uppnåbar.
I det för en tid sedan uppmärksammade så kallade Kalmar-fallet, där ett spädbarns liv kom att släckas, uppgav den sjuksköterska som dömdes av Högsta domstolen att hon mindes den »kladdiga« och »luddiga« ordinationen.
Varför inte se bestämmelserna om läkemedelsordinationen som ett skydd också för ordinatören själv?

Lösa lappar en fara för lappskrivaren
Under senare tid har i samband med utbildningar frågor ställts om vad som gäller om användandet av lösa lappar för informationsöverföring personal emellan och som rör patientvården.
När dessa frågor aktualiseras så kan kopplingen kanske göras till vad Socialstyrelsen funnit i sin tillsynsverksamhet om brister i informationsöverföringen.
Det finns, såvitt känt, inte andra krav i detta hänseende än vad som föreskrivs och som är av grundläggande art i Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) om god och säker vård, i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område med krav på personalen att vara omsorgsfull vid vården av patienter, i Patientjournallagen (1985:562) med krav på journalföring.
Varför inte se förekomsten av lösa lappar som en fara för lappskrivaren och lappläsaren själva?