Den 41-åriga kvinnan hade under en tid haft kontakt med vårdcentralen. Man tog prov för att utreda om hon drabbats av någon sköldkörtelsjukdom och distriktsläkaren informerade per telefon om vad analysen visat. I journalen antecknade hon att »pat är obstinat och inte alls nöjd med det svaret« och att hon »jämt är törstig och dricker mkt, vilket väl lär vara en ful ovana«.
Patienten anmälde distriktsläkaren, som hade avfärdat att besvären hade fysiska orsaker och påstod att den svåra törst hon besvärades av orsakades av att hon sov med öppen mun. Eftersom hon dessutom var mycket matt samt besvärades av svettningar och hjärtklappning, hade man tidigare misstänkt att besvären härrörde från sköldkörteln. Distriktsläkaren ansåg sig, per telefon, kunna bedöma att besvären i stället härrörde från tjocktarmen.
Ansvarsnämnden läste patientens journal. Läkaren valde att inte yttra sig.
Patienten berättade att hon senare på en medicinklinik fått diagnosen diabetes insipidus. Hennes besvär har avklingat med medicinering.
Andra orsaker måste uteslutas
Ansvarsnämnden konstaterar att patienten led av hjärtklappning och svettningar, hade magrat 4 kg samt var törstig, vilket medfört att hon druckit upp mot 6 liter vatten per dygn. Distriktsläkaren uppgav vid telefonkontakt med patienten att analyssvaren var normala.
När patienten framhärdade i att hon led av en oförklarlig törst, uppgav distriktsläkaren att hennes behov att dricka stora mängder närmast var en ful ovana.
Det förekommer att patienter dricker stora mängder vätska utan att ha ett behov av intag av vatten i den omfattningen (psykogen polydipsi och polyuri). Innan en sådan förklaring tillgrips måste dock andra orsaker till ökad törst och stora urinmängder uteslutas.
Provtagning hade visat att patienten inte hade diabetes mellitus. Det återstod att undersöka om hon led av diabetes insipidus. Distriktsläkaren borde ha remitterat henne till en sjukhusmottagning för utredning. Hon får en erinran.
