Den 67-årige mannen hade den 3 oktober 2006 fått en höftprotes inopererad. Han insjuknade akut i början av december med smärta på vänster sida vid andning. Han sökte akut vid primärvårdens jourverksamhet den 6 december.
En AT-läkare fann att han var öm invid höger revbensbåge med smärta upp mot höger axel samt lätt förhöjd kroppstemperatur och röda blodkroppar i urinen. På misstanke om kirurgisk sjukdom remitterades han därefter akut till kirurgiska kliniken vid ett universitetssjukhus.
Lungembolier konstaterades
En lungröntgenundersökning dagen efter var normal, men visade enligt röntgensvaret vätska i vänster lungsäck. Han bedömdes därefter av kirurgen, som konstaterade att patienten hade en förhöjd snabbsänka men i övrigt var opåverkad. Kirurgen skickade hem honom under diagnosen buksmärta.
Under de närmaste dagarna blev patienten sämre och den 15 december konstaterades att han hade lungembolier.
Patienten anmälde AT-läkaren och kirurgen, som bestred att de gjort fel. AT-läkaren frias, så vi lämnar hennes argument.
Kirurgen berättade att patienten kom till akutmottagningen kl 01.47 och undersöktes av den jourhavande kirurgen, som bedömde att han kunde lida av en lätt kolecystit alternativt pleuropneumoni och lades in för observation.
Kirurgen själv träffade patienten på morgonen på intagningsavdelningen i samband med ronden, då var patienten helt smärtfri. Uppgifter saknades om att patienten genomgått en höftledsoperation den 3 oktober.
Ultraljud av gallblåsa och gallgångar visade inget patologiskt, ingen hydronefros av höger njure kunde ses. Lungröntgen visade enligt preliminärt svar »Lätt avrundad pleurasinus … som vid minimal vätska alternativt pleuritrest«. Laboratoriemässigt var blodstatus utan anmärkning förutom en lätt leukocytos.
Amylas, kreatinin och leverprov var normala, men CRP var förhöjt till 73. Med anledning av att patientens anamnes och status hade gett misstanke om bukåkomma, men att han vid undersökning av kirurgen var helt besvärsfri samt att det i journalanteckningarna inte framkom att patienten var opererad drygt två månader tidigare, fanns det inga skäl att driva diagnostiken längre. Inte heller att remittera patienten till medicinklinik för akut bedömning, hävdade kirurgen.
Viktig differentialdiagnos
Ansvarsnämnden konstaterar att patienten insjuknat med typiska symtom på retning av lungsäcken, som borde ha ingett misstanke om lunginflammation eller lungemboli.
Inte minst med tanke på att han relativt nyligen hade genomgått en större ortopedisk operation borde lungemboli ha varit en viktig differentialdiagnos.
AT-läkarens anamnesupptagning och undersökning måste kritiseras. Hon har inte noterat att patienten nyligen hade genomgått en större ortopedisk operation och oroat sig för lungemboli, och i journalen saknas helt uppgift om hjärtstatus trots att ankomstanledningen anges som buk- och bröstsmärta.
Ringa erfarenhet ursäktar bristerna
Men hon har konsulterat en medicinläkare, som gett henne rådet att remittera patienten till kirurgisk klinik för bedömning. Hon får i och med detta anses ha gjort vad som ankommit på henne och bristerna i handläggningen i övrigt får med hänsyn till hennes ringa erfarenhet anses som ursäktliga. Hon frias.
Kirurgen har försvarat sin handläggning med att det inte framgick av journalen att patienten nyligen hade genomgått en större ortopedisk operation. Det är dock knappast tillräckligt att enbart förlita sig på skrivna journaler utan han borde ha bildat sig en egen uppfattning av patientens besvär.
Symtomen var tydliga och en noggrann anamnes tillsammans med fyndet av vätska i lungsäcken och de förhöjda värdena av vita blodkroppar och CRP borde ha fått honom att överväga lungemboli som differentialdiagnos och ordna en utredning.
I stället missade han en diagnos som obehandlad kan leda till snabb död. Han får en erinran.
