Två amerikanska bioetiker framför i Archives of Internal Medicine [1] att patienter som förlorat beslutskapacitet och inte skrivit behandlingsdirektiv utgör ett problem för läkare. Där domstolar, patientombud och kommittéer, enligt författarna, inte ger tillräckligt skydd för beslutsoförmögna tänker man sig att en befolkningsbaserad behandlingsindikator i datoriserad form skulle vara till gagn. Den enskildes behandlingsönskemål skulle man få fram genom inmatning av uppgifter såsom ålder, kön, religion och sjukhistoria. De anger att studier av specialgrupper behövs och nämner där hemlösa, som de funnit uppgifter om önskar en mer kraftfull behandling än andra. Man tänker sig att behandlingsindikatorn kan få tilltagande träffsäkerhet genom forskning.

Ett exempel på tänkt användning ges: En läkare ställs inför valet om han/hon skall intubera en 80-årig dement man som utvecklat respiratorisk insufficiens. Om man saknar kunskap om den sjukes preferenser ska man i behandlingsindikatorn inhämta vad andra med den sjukes karakteristika skulle välja. Om det framkommer att de flesta i hans grupp önskar intubation ska sådan utföras.
Läkare anses kunna göra felaktiga bedömningar på grund av tvärsäkerhet och projektion av egna preferenser. Anhörigas bedömningar problematiseras däremot inte i texten, trots att en av artiklarna man refererar till visar att närmaste anhöriga överskattar den sjukes önskan om hjärtåterupplivning [2].

Både i denna artikel och i artiklar i referenslistan rör man sig utanför den kliniska verkligheten. Den här nämnde demente 80-åringen med respiratorisk insufficiens kopplas inte till respirator, för i vården finns kunskap om vad respiratorbehandling innebär och vilka resurser som står till buds. Det är att önska att tid och kontakt tillåter patienter och läkare att ta upp frågor om aktivitetsgrad vid försämring.
Vården går dock inte att jämföra med en butik, där man kan beställa vad som helst. Om idén att bygga upp en databas med uppgifter beträffande specialgruppers aktivitetspreferenser förts fram av läkare hade den med all rätt ansetts vittna om en torftig människosyn. Cynismen i att studera hemlösas vårdpreferenser är påtaglig. Det måste vara ett större problem för en doktor att tvingas använda den skisserade datorrekommendationen än att diskutera i vårdlaget och därefter handlägga enligt god medicinsk praxis. I artikeln »How medicine saved the life of ethics« beskrev filosofen Stephen Toulmin 1986 [3] hur en stelnad filosofisk etik fick nytt liv av medicinens praktiska problem. Nu har medicinetiken, som många hoppades skulle bli en praktisk hjälp i många fall, hamnat på avvägar.


Medicinetiken har hamnat på avvägar då bioetiker föreslår att en databas ska vägleda läkare rörande beslutsoförmögna patienter.