Litiumbehandling vid bipolär sjukdom stimulerar till neurogenes i hippocampus. Det är en möjlig slutsats av Yucels och medarbetares studie, som nyligen publicerades i Psychopharmacology. Om tolkningen är korrekt och om resultaten kan replikeras av andra studier är det ett bra exempel på hur hjärnavbildningstekniker som magnetresonanstomografi (MRT) kan användas för att undersöka om resultat från djurmodeller och post mortem-studier också är giltiga för människan in vivo och på hur ökad kunskap om läkemedels verkningsmekanismer också lär oss något om sjukdomars patofysiologi.

Att förstå bakgrunden till en behandlings effekt ger både ökad förståelse för den sjukdom som behandlas och förutsättningar för att ytterligare förfina behandlingen i sig. Patofysiologin bakom de psykiska sjukdomarna är ofullständigt känd, liksom verkningsmekanismen för många av de läkemedel som används. Ett exempel på detta är just bipolär sjukdom och litium.
Trots omfattande studier är litiums verkningsmekanism dåligt känd. Det är ett läkemedel, vars framför allt förebyggande effekt på både mani och depression är väl belagd. Ökad kunskap om verkningsmekanismen skulle möjliggöra ökad förståelse av sjukdomen och möjligheter att förfina behandlingen. Med hjälp av MRT har det i tvärsnittsstudier tidigare visats att patienter med depression jämfört med friska kontroller i genomsnitt har mindre storlek på bla hippocampus, en del av den mediala temporalloben som associerats med bla verbalt episodiskt minne och inlärning.
Det har även visats att människan hör till de djur som kan bilda nya nervceller i hippocampus även i vuxen ålder, och litium har visats stimulera neurogenes i djurmodeller. Allt detta är av intresse, eftersom patienter med depressiva episoder jämfört med friska kontroller har försämrat episodiskt minne och sämre förmåga till inlärning, och det har föreslagits att den mindre volymen och den negativa påverkan på episodiskt minne och inlärning hos dessa patienter skulle vara associerad med störd nervcellsnybildning i hippocampus.
Tvärsnittsstudier av hippocampusvolym hos patienter med bipolär sjukdom har inte lika tydligt visat en mindre volym. En av flera möjliga förklaringar är att patienterna till åtminstone en del varit behandlade med stämningsstabiliserande läkemedel, tex litium, och att denna behandling genom att stimulera neurogenes skulle kunna inbegripa en normalisering av hippocampusvolymen.

Yucel och medarbetare rapporterar nu om en longitudinell studie där tolv patienter med bipolär sjukdom undersöktes med MRT och neuropsykologisk testning före och efter 2–4 års litiumbehandling.
Vid fyraårsuppföljningen undersöktes bara åtta av individerna. Trots det lilla stickprovet noterades både en signifikant ökning av hippocampusvolymen (i genomsnitt 4–5 procent) och en liten men signifikant förbättring av episodiskt verbalt minne. Detta är intressant, eftersom det tidigare har påvisats samband mellan hippocampusvolym och verbalt minne.

Författarna reserverar sig för om volymökningen verkligen beror på ökning av mängden grå substans eller om den kan förklaras helt eller delvis av förändringar i vit substans eller likvor. En annan fråga är om denna effekt är unik för litium eller om andra stämningsstabiliserande läkemedel kan fungera på liknande sätt.
Resultaten behöver alltså nyanseras och bekräftas i andra studier men kan ändå bidra till vår kunskap om förändringar i hjärnan associerade med bipolär sjukdom och till förståelsen av litiums verkningsmekanism.