I en översiktsartikel [1] i BMJ summeras handläggningen av sepsis. De riktlinjer som beskrivs överensstämmer väl, med några få undantag, med de riktlinjer som tidigare publicerats [2] och som flertalet svenska intensivvårdsavdelningar följer.

Artikeln ger en översiktlig och bra sammanfattning men är kanske främst ämnad för dem som inte behandlar dessa patienter på en intensivvårdsavdelning.
Det finns inga klara riktlinjer vad gäller val av vätskeersättning, men man betonar vikten av att ha behandlingsmål och av att utvärdera effekten, gärna med de nya, mindre invasiva metoder för mätning av hjärtminutvolym och svar på volymbelastning som finns. I de fall där vätskeersättning är otillräckligt behövs infusion av katekolaminer, och i artikeln förespråkas noradrenalin som förstahandsval, även om det nu kommer resultat som möjligen visar att adrenalin kan vara lika effektivt för att återställa hemodynamiken och som leder till samma överlevnad.

Författarna är försiktiga med att värdera andra läkemedel som har använts och stundom används i handläggningen av framför allt septisk chock, tex vasopressin, levosimendan och fosfodiesterashämmare. Det har tidigare propagerats för att strikt blodglukoskontroll skulle minska mortaliteten hos kritiskt sjuka, men i en senare studie av medicinska intensivvårdspatienter har detta inte visat sig påverka mortaliteten på ett övertygande sätt.

Avseende antibiotika poängterar man den viktigaste aspekten – att ge rätt antibiotika och framför allt så tidigt som möjligt. Hos patienter med septisk chock ökar i en studie mortaliteten med ca 8 procent per timme då antibiotikatillförseln dröjer. Vad gäller behandling med aktiverat protein C intas en avvaktande hållning i bedömningen av huruvida vinsterna med behandlingen överväger riskerna. Statiner kan möjligen minska risken att utveckla sepsis, men om de påverkar utfallet av redan uppkommen sepsis är oklart.

Relativ binjurebarkssvikt är vanlig vid svår sepsis/septisk chock, och lågdossteroider har på basis av tidigare studier varit standard vid katekolaminkrävande septisk chock. I en ännu inte publicerad studie förefaller dock icke-selektiv användning av steroider inte visa samma gynnsamma resultat. Behandling med intravenöst immunglobulin har visat motstridiga resultat, och metaanalyser har konkluderat att effekten av polyklonalt immunglobulin är lovande men inte säkerställd.

Man diskuterar även HMGB-1(high mobility group box 1)-proteinets roll, ett protein som uppträder sent i den septiska processen. Att med läkemedel minska den cirkulerande mängden av HMGB-1 torde vara gynnsamt, men den behandlingen är fortfarande på ett experimentstadium. Kortfattat diskuteras även multiorgansvikt och dess prognos, dialys, nutritionens betydelse samt respiratorbehandling, men inga nya rön eller rekommendationer framkommer i denna översiktsartikel.