Hysterektomi utförs till övervägande del på kvinnor i fertil ålder och medför definitiv bot för bla blödningsrubbningar. I Sverige utförs 8000–9000 hysterektomier årligen, vilket gör ingreppet till den vanligaste större gynekologiska operationen efter kejsarsnitt. Kvinnlig urininkontinens vid ökat buktryck (stressinkontinens) som vid hostning, skratt, gympa och tunga lyft har i de flesta västliga länder en prevalens på nästan 40 procent. De drabbade kvinnorna beskriver sänkt livskvalitet. Kostnaden för samhället är dessutom betydande.

Med tanke på att hysterektomi är en så vanlig operation och stressinkontinens en tämligen väldefinierad sjukdom med enkla diagnoskriterier kan det tyckas märkligt att en studie om det eventuella sambandet mellan dessa två ting väcker uppmärksamhet [1]. Man skulle vilja tro att denna kunskap funnits sedan länge.
Det ligger naturligtvis nära till hands att som hypotes utgå ifrån att hysterektomi negativt påverkar blåsfunktionen och förmågan att hålla tätt. Urinblåsan är delvis förankrad vid livmodern, och denna del av blåsan måste lossas från livmodern vid hysterektomin. Nerv- och kärlförsörjningen till uretra kan skadas, och förändringar av uretratrycket skulle kunna inträffa genom förändringar i de mekaniska tryckförhållandena vid en förändring av lilla bäckenets anatomi.
I den aktuella studien använde sig författarna av de unika patient- och personregister som finns i Sverige. Mellan åren 1973 och 2003 fann man att 165260 kvinnor med benign sjukdom hade hysterektomerats. För varje hysterektomerad kvinna ålders- och länsmatchades tre kontroller som inte blivit hysterektomerade. Från patientregistret kunde man sedan finna samtliga kvinnor i de två grupperna som genomgått operation för urininkontinens.

Uppföljningstiden var i medeltal tolv år. Man fann att av 165260 hysterektomerade kvinnor behövde 3512 (2 procent) genomgå operation för urinläckage. Av kontrollgruppens 479506 kvinnor genomgick 4426 (1 procent) motsvarande ingrepp. Den mer än fördubblade risken var störst inom de fem första åren efter ingreppet. Som väntat fann man en stark koppling till antalet födslar, och kopplingen var tydligast i gruppen som hysterektomerats.
Tidigare studier i ämnet har omfattat färre patienter med kortare uppföljningstid, och många har inte kunnat bekräfta de data som läggs fram i den aktuella studien. Svensk förening för gynekologi och obstetrik har genom sitt kvalitetsregister inte funnit en ökning av andelen urininkontinenta två år efter hysterektomi [2]. Jag vill inte motsäga författarnas syfte att väga in risken för långtidseffekter, men som patient skulle jag inför en hysterektomi trots allt oroa mig mer för de sedvanliga riskerna: per- och postoperativ blödning, skador på närliggande organ, narkos, infektion och risk för ileus.
Sammanfattningsvis har Altman och kolleger på ett övertygande sätt visat att risken för ytterligare en operation är ökad efter hysterektomi. Detta ska patienter upplysas om, men de ska också upplysas om att urinläckage i dag botas på ett enkelt vis.