Lars Werkö är bekymrad över två stora förändringar för läkarna och sjukvården – implementeringen av EUs arbetstidsdirektiv och att det blir allt fler kvinnor i läkarkåren (Läkartidningen 8/2008, sidan 505). Werkö lyfter fram Storbritannien som ett gott exempel, där man valt att analysera effekterna av dessa förändringar, och undrar varför så lite gjorts i Sverige.
Att i detta sammanhang använda Storbritannien som föredöme är för mig märkligt – våra brittiska kolleger är bland dem som arbetar allra mest i Europa, och British Medical Association (BMA) anser att EUs arbetstidsdirektiv inte ska gälla specialistläkare i Storbritannien.
För några år sedan träffade jag en kollega från London som stolt berättade att han, som en av mycket få, lyckats få en deltidsanställning som blivande kärlkirurg. Deltidstjänsten var på 54 timmar per vecka! Orsaken till att han ville arbeta deltid var att han efter en skilsmässa ville ta fortsatt ansvar för sin lilla dotter.

Storbritannien är ett av de läkarglesaste länderna i Europa, och det har man under många år valt att blunda för. Efter flera års omfattande läkarimport från andra länder, ofta länder med mycket små möjligheter att själva utbilda läkare, har man nu äntligen insett svagheten i detta förfarande. Att både National Health Service (NHS) och BMA har insett behovet av planering av läkararbetskraften tyder på ökad självinsikt i stort och handlar inte enbart om fler kvinnliga läkare eller kortare arbetsveckor – det är en förenklad bild.

Vad har gjorts i Sverige? Här har alla parter under många år analyserat tillgång och efterfrågan på läkare – det gäller både Läkarförbundet, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Socialstyrelsen. Läkarförbundet har tillsammans med övriga nordiska läkarförbund sammanställt de sk SNAPS-rapporterna (Samnordisk arbetsgrupp för prognos- och specialistutbildningsfrågor) vartannat år sedan 1976.
I rapporterna, som belyser den framtida läkararbetsmarknaden i de nordiska länderna, diskuteras faktorer som kan påverka arbetsmarknaden. Det handlar tex om demografin, migration av läkare, pensionsavgångar, deltidsarbetande, arbetstid, kvinnors inträde på arbetsmarknaden och val av specialitet.
Rapporterna ger en mycket heltäckande bild. Lärdomen av dem är att det är relativt lätt att beräkna tillgång men mycket svårt att förutse efterfrågan, som genom åren nästan alltid överstigit de antaganden som gjorts.

Läkarförbundet avser att underlätta för alla läkare »som vill göra professionell karriär utan att därför avstå från en del av deras naturliga liv«. Det är en självklarhet att föräldraskap ska gå att kombinera med förvärvsarbete eller en akademisk/klinisk karriär.
Att fler kvinnor väljer att bli läkare eller att fler män väljer att vara aktiva föräldrar ska inte ses som ett hot mot produktiviteten inom sjukvården utan som en uppmaning och en utmaning att effektivisera och organisera arbetet på ett modernare sätt. Det ger en god möjlighet till ett modernt läkarliv med en bra arbetsmiljö.

Jämställda löner och arbetsvillkor för kvinnor och män är en rättvisefråga. Det är ingen liten apart fråga för feministiskt engagerade – att se det så vore att svika Sveriges läkarkår! Därför är det en viktig facklig uppgift att delta i och bedriva förändringsarbete för att läkaryrket ska erbjuda lika goda arbetsvillkor för kvinnliga som för manliga läkare – villkor som inte grundas på föreställningar om kön utan som grundas på individens bidrag till verksamheten.
I ett modernt arbetsliv förvärvsarbetar både kvinnor och män. Det är både en rättighet och en skyldighet att kunna försörja sig. Vi måste inte förutsätta att konventionella synsätt per automatik ska reproduceras. Vi kan arbeta för förändring och förbättring.

EU-direktivets arbetstidsregler som implementerats i den svenska Arbetstidslagen är till skydd för individen – läkaren – och i slutänden också för avnämaren – patienten. Det tycker vi är bra. Men Läkarförbundet har hävdat att det är de lokala parterna och inte Bryssel som ska bestämma hur man organiserar arbetet.
I de utdragna förhandlingarna med SKLandsting i 2007 års avtalsrörelse, som avslutades före jul, enades vi om att så också ska vara fallet. Läkarförbundets lokalföreningar får teckna lokala arbetstidsavtal som ger både verksamhet och individer möjlighet att påverka organisationen av arbetet. På många håll i landet har man redan gjort så, utan att vare sig produktivitet, läkarnas arbetsmiljö eller patientsäkerheten blivit lidande.

Sverige har av tradition låg andel allmänläkare, vilket Läkarförbundet skulle vilja ändra på. Att satsa på första linjens sjukvård är kostnadseffektivt och kan förbättra kontinuitet, kvalitet och tillgänglighet i vården. Läkarförbundet anser att hela sjukvården behöver tillföras mer resurser, men att en utbyggnad av primärvård och närsjukvård måste prioriteras.
De satsningar som nu görs på olika vårdvalsmodeller vittnar om en politisk vilja att satsa på den nära vården, men om det lyckas denna gång återstår att se. Att allmänmedicin är en bristspecialitet är allmänt känt, och orsakerna är flera.

När det redan uppstått en brist bildas en ond cirkel av hårt tempo, extremt tuff arbetsmiljö och uttröttade läkare. Unga läkare väljer annan specialitet och fler slutar. Det måste ändras. Ökade resurser, förbättrade villkor och bättre arbetsmiljö är en förutsättning för att så ska bli fallet. Det arbetar Läkarförbundet för.




Läs Lars Werkös debattartikel i Läkartidningen nr 8/2008

Kvinnor som läkare och forskare – underlättas deras karriär?