Läsningen av ett ansvarsärende i Läkartidningen gjorde mig både förskräckt och förtvivlad (Läkartidningen 2007;104(4):245). Det rörde sig om en 13-årig flicka som för två år sedan opererats för brusten blindtarm. Den 13 januari 2006 började flickan få värk av intervallkaraktär i magen. Tre dagar senare tog modern kontakt med sjukvården. Därefter hade nio personer vid tio olika tillfällen under fyra dagar kontakt med flickans mamma utan att någon läkarundersökning kom till stånd.
Distriktsläkaren hade först telefontid och sedan förbokad mottagning och ett möte, men inga akuttider. Flickan kunde kanske få komma till en annan doktor, men rekommenderades att pröva Microlax. Mamman tog upp frågan om flickans blindtarm och undrade om det kunde vara tarmvred. Distriktsläkaren tyckte dock att det inte var hennes första tanke, man borde först utesluta förstoppning. När flickan äntligen togs in på sjukhus, visade det sig att hon hade tarmvred.

Låt mig nu få berätta hur ett liknande fall handlades för 85 år sedan, dvs 1922. Jag var 6 år och hade just börjat i första förberedande klass. På hemväg från skolan en dag fick jag plötsligt en förfärlig smärtattack i magen. Den var så svår att jag inte kunde stå upprätt utan måste krypa ihop och lägga mig i diket tills den gick över. Sedan gick jag en bit till på vägen, då kom en ny smärtattack, och jag fick återigen lägga mig i diket tills värken gick över. På så sätt tog jag mig hem. Mamma tog emot mig och förstod med en gång att det här inte var någon vanlig barnsjukdom. För första gången i vår familjs historia ringde hon till doktor von der Burg, som var vår provinsialläkare.

Man måste förstå att detta var ett stort steg att ta. Doktorn var högt respekterad både som människa och som läkare. Han besatt ju kunskaper om människan, som vid den här tiden var ganska rudimentära hos de flesta. Doktorn hade mottagning, men lyssnade noga på mamma och sa att han skulle komma så fort som möjligt, och det dröjde inte länge förrän doktorn stod där med sin läkarväska i handen. Han talade lite med mamma och började sedan fråga ut mig.
Doktorn ville veta när smärtorna började, om värken höll på hela tiden eller om den kom med mellanrum. Var satt värken, hade jag kräkts, hade jag haft avföring och hade jag kunnat släppa mig? Om detta frågade han flera gånger. Jag hade aldrig tidigare haft en sådan värk, och jag hade blindtarmen kvar. Det viktiga för doktorn var tydligen att smärtorna inte höll på hela tiden, utan kom med mellanrum, och så doktorns märkvärdiga intresse för om jag hade kunnat släppa mig. »Nu ska jag undersöka dig lite«, sa doktorn. »Jag ska börja med att knacka lite på din mage, för att höra hur det låter. Får du ont kan du säga till.« Sedan kände han igenom magen, och det gjorde inte alls ont. »Nu ska jag undersöka bakstjärten. Det är lite obehagligt, men måste göras.«

När doktorn var färdig med undersökningen, såg han mycket allvarlig ut. Han vände sig till mamma och sade: »Pojken är allvarligt sjuk och måste in till lasarettet så fort som möjligt.« Han tog fram ett block ur sin läkarväska och skrev några rader och räckte pap-peret till mamma.
På lasarettet tog man emot mig med detsamma och läste paperet från doktor von der Burg. De undersökte mig på samma sätt som provinsialläkaren och sa att jag måste opereras med detsamma. Jag fördes på bår upp till operationsavdelningen. Det var flera personer i rummet, alla med grönaktiga kläder, mössa och munskydd. En person kom fram till mig och sa att jag skulle sövas, lade en mask över ansiktet och började droppa eter. Det luktade otäckt. Sedan minns jag inget mer.

När jag vaknade upp låg jag i en sal för sex, närmast fönstret. Mamma satt hos mig och talade om att jag hade haft en sträng från naveln och in mot tarmarna. Det var en rest från fosterlivet och skulle egentligen ha tillbakabildats före födseln. Tarmarna hade snott sig runt den där strängen. Det var tur att jag blev opererad så snart, annars hade det inte gått så bra. Genom förståndiga föräldrar, en lyhörd och mycket skicklig och noggrann provinsialläkare, ett snabbt och skickligt omhändertagande på lasarettet, mycket beroende på doktor von der Burgs goda renommé, blev jag räddad till livet.

Jag hade turen att få gå kirurgkursen för professor Söderlund på Serafimerlasarettet. Det var krig, och professor Söderlunds mjuka framtoning och spännande framställning var lite ovanlig vid den här tiden. Sulfa och penicillin var nya läkemedel, och det senare fick i början rekvireras från Medicinalstyrelsen. Det gällde därför att vara på hugget och agera snabbt vid t ex akuta bukfall, att alltid i första hand tänka på mekanisk ileus. Gång på gång återkom professorn till de sparsamma fynden i anamnesen och vid undersökningen. Kardinalsymtomen var intervallsmärtor och bristande gasavgång. Vid undersökningen framhöll han vikten av att perkutera, auskultera och palpera buken.

Eftersom jag själv haft mekanisk ileus hade jag särskild anledning att ta till mig professorns undervisning. Under hela min verksamma tid som läkare har varningsklockor ringt vid akuta bukfall. Jag vill ge ett exempel:
Kursen i obstetrik och gynekologi kom i slutet av utbildningen på min tid. På förlossningen indelades vi i yngre kursare (yk) och äldre kursare (äk). Jag var yk och fick som sådan utföra enklare sysslor, som städa och bädda i jourrummet på förlossningen, laga te med tilltugg på kvällen och mycket annat. Efter ett par veckor fick vi börja förlösa under överinseende av äk. En storartad upplevelse. I äk:s uppgifter ingick bl a att skriva journal på gyn-patienter. En dag blev jag beordrad av en äk att gå upp på en avdelning och skriva gyn-journaler, trots att det inte ingick i mina sysslor.
Patienten i fråga var ung och hade lagts in på grund av oklara buksmärtor. Direkt blev jag orolig, det kunde ju vara en mekaniska ileus. Jag gjorde en noggrann undersökning och fann att patienten troligen hade en mekanisk ileus. Jag kallade på jouren, som var en ganska ung doktor, förklarade läget och föreslog en buköversikt, eventuellt passageröntgen. Den unga doktorn tyckte inte alls som jag. Jag blev upprörd och sa: »Då ringer jag din bakjour.« Inför detta hot gick han med på att skriva en remiss till röntgen, som visade mekanisk ileus. Nu ringdes bakjouren in och beslutade om operation, men klarade inte situationen själv utan tillkallade kirurgjouren, som redde ut det hela.

Jag erkänner att min personliga erfarenhet av vårdcentral och akut vård på sjukhus är begränsad, dock tillräcklig för att göra en kommentar.
Ringer man till vårdcentralen, hör man en måhända datoriserad, monoton röst, som erbjuder flera val på knapptelefonen. Man kan bli uppringd, och det fungerar bra. Vill man ha tid för läkarundersökning är det besvärligare, som regel tidigast om tre veckor. Skulle man behöva hjälp lördag–söndag är vårdcentralen stängd. På mig verkar jobbet på vårdcentralen vara ett ganska lugnt åtta till fem-jobb.

Jag skulle vilja se att varje vårdcentral hade en kvalificerad läkartjänst för akut vård, med direkttelefon mellan doktor och patient. Vidare att denna akuttjänst fungerade lör- och söndagar och andra helger. Det är faktiskt inte vettigt att dyra, fullt utrustade lokaler står tomma under helgerna. Även om mer medel behöver anslås kommer det att vara värt pengarna, och sjukhusen avlastas. Är man svensk klarar man den tråkiga datorrösten, men är man invandrare med språksvårigheter blir det värre. Skulle man till äventyrs komma fram får man en tid för läkarbesök om tre veckor eller mer. Då är det enklare att åka till KS akutmottagning, där blir man omhändertagen samma dag även om man får vänta sex till åtta timmar. På varje vårdställe på sjukhus bör en kvalificerad doktor gå runt i väntrummet och föra protokoll över angelägenhetsgrad, inte efter turordning.


Jean Geoffroy (1853–1924). Oljemålning med titeln «The day of the hospital visit«, 1889. Foto: Lessing/IBL Bildbyrå