Begreppet återkommande buksmärta myntades av Apley och Naish [Arch Dis Child. 1958;33(168):165-70] och är ett av de vanligaste besvären hos barn i Sverige. Barn med buksmärta är en heterogen grupp, där organiska åkommor svarar för en minoritet av fallen. Att skilja ut potentiellt farliga orsaker till buksmärta från funktionell buksmärta är en viktig uppgift för såväl barnläkare som allmänläkare.

I en översiktsartikel i BMJ tar sig tre nederländska barnläkare an problemet återkommande buksmärta. De behandlar flera angelägna ämnen och försöker även besvara ett antal viktiga frågor såsom: Är buksmärta vanligare bland barn som utsatts för sexuella övergrepp eller misshandlats? (oklart);är buksmärta vanligare bland barn till deprimerade eller mycket oroliga föräldrar? (sannolikt ja); är buksmärta vanligare bland barn till föräldrar som själva har mag–tarmproblem? (sannolikt ja). Huvuddelen av artikeln handlar dock om hur sjukvården bäst ska kunna skilja funktionell buksmärta från organisk buksmärta.

Här spelar de sk alarmsymtomen en viktig roll [Pediatrics. 2005;115(3):e370-81]: förekomst av viktnedgång, tillväxtavvikelse, mag–tarmblödning, omfattande kräkningar, svår kronisk diarré, feber, smärta som är lokaliserad till enbart höger fossa eller subkostalt till höger samt hereditet för inflammatorisk tarmsjukdom. Förekomst av alarmsymtom bör föranleda utvidgad utredning.
Men det är bland övriga barn (de utan alarmsymtom) vi bör ändra vår handläggning, och begränsa provtagningen och behandlingen! Författarna anser att man hos barn utan alarmsymtom helt bör hoppa över provtagning såsom Hb, urinsticka och SR. De enda skäl man anför för provtagning hos barn utan alarmsymtom är riktad misstanke om organisk åkomma inklusive urinvägsinfektion och syfte att lugna föräldrarna.

Behandlingen av återkommande buksmärta utan alarmsymtom består i första hand av lugnande besked och att försöka få barnet att »leva som vanligt«. Målsättningen bör inte vara att helt få bort all buksmärta, utan att i stället normalisera besvären. Att öka fibermängden eller att minska laktosmängden (i frånvaro av laktosintolerans) torde inte leda till någon förbättring av besvären. Inte heller medikamentell behandling har mer än i undantagsfall någon gynnsam effekt på buksmärta hos barn.