Den 67-åriga kvinnan ramlade i hemmet i slutet av januari och slog i vänster höft. Hon fick därefter svårigheter att gå och uppsökte primärvårdens jourcentral. Hon remitterades till sjukhus för röntgenundersökning av vänster höftled med frågeställningen fraktur.
Sedan röntgenläkaren granskat bilderna fick patienten beskedet att det inte var någon fraktur och skickades hem.


Hade en inkilad kollumfraktur
Eftersom hennes besvär kvarstod uppsökte hon läkare på nytt och remitterades för röntgen av bäcken och vänster höftled med frågeställningen inkilad kollumfraktur.
Röntgenundersökningen, som utfördes den 14 februari, visade en sådan fraktur.
Patienten anmälde röntgenläkaren.
Ansvarsnämnden tog in patientens journal och ett yttrande av röntgenläkaren, som bestred att han gjort fel.
Denne berättade att patienten undersöktes med röntgen av vänster höftled och bäcken med frågeställning fraktur.
De bilder som togs visade ett litet område med ökad täthet vid övergången mellan vänster lårbenshuvud och lårbenshalsen. Han tolkade detta som förändringar som uppkommit på grund av förslitning i höftleden, med ökad bennybildning på kanterna av lårbenshuvudet.
Någon övertygande frakturlinje med felställning kunde inte påvisas.
Vid förnyad undersökning den 14 februari, som föranleddes av att besvären inte ville ge med sig, konstaterades en tydlig fraktur där det fanns en felställning som tillkommit sedan föregående undersökning.
Det kan alltså konstateras att det vid den andra undersökningen påvisades en fraktur som inte säkert kunde påvisas vid den första undersökningen då det inte syntes någon felställning eller tydlig frakturlinje, påpekade röntgenläkaren.
Han menade därför att han inte kunde klandras för att inte ha sett frakturen då det fanns en alternativ diagnos som kunde förklara fyndet av ökad täthet i skelettet vid övergången mellan lårbenshuvud och lårbenshals vid den första undersökningen.
Ansvarsnämnden slår fast att man vid eftergranskning av bilderna från den första röntgenundersökningen kunnat se en inkilad kollumfraktur. Den är tydligare vid den andra undersökningen den 14 februari men kan uppfattas redan vid den första undersökningen.


Kartläggningen extra viktig
Inkilad kollumfraktur är en vanlig och känd diagnos som kan vara svår att ställa endast med hjälp av röntgenundersökning. Det är därför extra viktigt, när frågeställningen är så precis som i detta fall – det vill säga att patienten har trillat på vänster höft, har smärtor och frågar efter fraktur – att man vid röntgen verkligen kartlägger om det finns en fraktur eller inte.
Trots att frakturen var svår att se vid den första röntgenundersökningen, borde röntgenläkaren i egenskap av specialistläkare ha upptäckt den.
Han har således av oaktsamhet inte fullgjort sina skyldigheter. Felet är varken ringa eller ursäktligt och renderar honom en erinran.