Två stora och internationellt kända forskargrupper rapporterade på den årliga ARVO-konferensen i Florida i USA i slutet av april 2008 att de injicerat AAV-buret DNA i ett öga på vardera tre blinda patienter, och hos tre av dem steg synförmågan under flera månader från att de såg handrörelser framför ögat till att de nu kan läsa några rader på en bokstavstavla av standardtyp. En fjärde patient har nått god orienteringsförmåga i okänd miljö från att tidigare inte haft detta. Den ena forskargruppen finns i USA och leds av dr Jean Bennett, den andra finns i London och leds av dr Robin Ali. Resultaten publicerades samtidigt i New England Journal of Medicine [1, 2] och bestods också en redaktionell kommentar i samma nummer [3].

Patienterna var 26, 26 respektive 19 år gamla i Jean Bennets grupp och 33, 17 respektive 18 år i Robin Alis grupp. De led alla av en tidig form av retinitis pigmentosa, den variant som kallas Lebers medfödda blindhet (Leber´s congenital amaurosis, LCA) av typ RPE65, och hade haft starkt nedsatt syn ända sedan födelsen. Två av patienterna i den amerikanska gruppen hade som barn haft tillräcklig syn för att kunna lära sig läsa svartskrift (bokstäver) men hade förlorat den i tonåren. De har nu återfått viss läsförmåga.

Sjukdomen beror på att enzymet RPE65 i näthinnans pigmentepitel inte fungerar, och synpurpur (rodopsin) kan då inte syntetiseras i tillräckliga mängder. Syncellerna (tappar och stavar) fungerar därmed inte, och synen blir mycket dålig. Varken syncellerna eller resten av näthinnan tar skada av att RPE65 fattas, och näthinnan förblir intakt i många år, om än inte fungerande. Det finns ytterligare åtminstone tio olika andra gener än den för RPE65 som kan orsaka Lebers medfödda blindhet.
Behandlingen innebär att man återställer pigmentepitelets produktion av RPE65 genom att låta ett mycket speciellt virus (adenovirusassocierat virus, AAV) lyfta in ett specialgjort DNA i cellernas kärnor, och detta DNA driver igång produktion av fungerande RPE65 i cellen. Syncellernas funktion blir därmed återställd.

Framgången bygger bland annat på att Kristina Narfström och Sven Erik Nilsson i Sverige i mitten av 1990-talet hittade, studerade och beskrev en hundras som led av tidig blindhet, som snart visades bero på brist på RPE65. Eftersom sjukdomen beror på ett fel i bara en enda gen försökte Bennetts grupp och flera andra (bland annat Kristina Narfström) behandla hundarna med AAV-DNA, och framgången var slående: De blinda hundarna fick användbar syn. Djurförsöken har sedan upprepats av flera grupper, dels med hundar, dels med möss med samma brist på RPE65, vilka senare blev tillgängliga, och med samma uppmuntrande resultat.

Att det blev Lebers medfödda blindhet (typ RPE65) som blev den första näthinnesjukdomen som framgångsrikt behandlats med hjälp av DNA-teknik beror på att det tidigt fanns en bra djurmodell för sjukdomen, vilket närmast övertydligt visar hur oerhört viktigt det är att ha sådana för olika sjukdomar. Framgången är naturligtvis också starkt beroende av den extremt snabba utvecklingen av DNA-teknik som vi just nu upplever.
Lebers medfödda blindhet (typ RPE-65) är mycket sällsynt. Man antar att det sammanlagt finns ca 370 patienter i åldrar upp till 65 år i USA, vilket kan motsvara totalt ungefär ett dussin i Sverige. Sedan slutet av 1980-talet har barn från stora delar av Sverige med en tidig form av retinitis pigmentosa kontinuerligt undersökts på specialmottagningen i Lund för ärftliga ögonsjukdomar. För närvarande studeras DNA från dessa barn, och det är tydligt att LCA typ RPE65 finns även i Sverige.

Behandlingen är ännu bara experimentell och dyr, räknat per patient, och kommer säkert att förbli så länge än. Det finns mycket kvar att ta reda på innan den kan bli allmän. Vi känner exempelvis ännu inte till behandlingens biverkningar väl, vi känner inte till rätt dos och vi vet inte vad långtidsresultaten kan bli. Den humanitära vinsten för den enskilde patienten är dock redan nu mycket stor och tydlig. Resultatens största betydelse är därmed att de jämnar vägen för utveckling av snarlika behandlingar av en lång rad andra mycket vanligare näthinnesjukdomar som beror på fel i en ensam gen. Det står flera sådana i farstun och knackar på.
Patienterna har följts synnerligen noggrant, och det är högst osannolikt att den registrerade förbättringen skulle kunna bero på falskt positiva undersökningsresultat. Man har varit mycket noga med att lägga upp undersökningarna så att sådant motverkas, eftersom fenomenet är bara alltför välkänt från tidigare försök med synförbättrande behandlingar.

Observationstiderna är ännu korta. Robin Alis grupp gjorde sina första injektioner i början av 2007 och Jean Bennetts under hösten 2007. Eftersom antalet patienter dessutom är litet (sex) finns det ännu risk kvar att det dyker upp allvarliga sena komplikationer som gör att försöken måste avbrytas. Planerna är dock för närvarande att i långsam takt behandla fler patienter, särskilt yngre (i åldrarna 8–16 år), och man håller i USA på att starta ett program för att sålla fram alla dem man tror finns där.



Foto: Tek Image/SPL/IBL
Hos tre av de behandlade steg synförmågan från att de såg handrörelser till att de nu kan läsa några rader på en bokstavstavla.