I en aktuell artikel tar författaren upp frågan kring allotransplantation av ansikten och vilka indikationer som bör gälla för denna typ av operation. Utgångspunkten är utseendets betydelse för livskvaliteten och att, enligt författaren, denna typ av kirurgi kan rättfärdigas inte bara i fall där ett rent fysiskt handikapp kan åtgärdas utan också i syfte att enbart förbättra utseendet.

På grund av det psykologiska lidande som ett genom trauma förändrat utseende kan medföra likställer författaren ansiktstransplantation, för att förbättra utseendet, med hjärt- eller njurtransplantation beträffande positiv effekt på livskvaliteten. Han vidgar även perspektivet till att använda samma resonemang kring estetisk plastikkirurgi och framhåller att utseendet har en viktig roll för livskvaliteten. Avslutningsvis menar han att han inte kan se några hinder för att utföra transplantation av icke-patientegna ansikten den dag då »alla medicinska problem är lösta«.

Även om resonemanget är intressant och författaren onekligen har rätt i att ett förändrat utseende kan ha starkt negativ inverkan på en persons psykiska livskvalitet blir resonemanget väldigt hypotetiskt i och med att han utgår från att »alla medicinska problem är lösta«.
I dag, och med all sannolikhet under lång tid framöver, finns ett antal risker och ett potentiellt lidande för patienten att väga in i varje beslut kring denna typ av kirurgi. Man kan inte argumentera emot författarens påstående att utseendet har stor betydelse i dagens samhälle, men när ett återställande av ett förändrat utseende är förknippat med kraftig immunsuppression, med därtill kända problem och risk för avstötning, vilket sätter patienten i ett betydligt sämre läge än före operationen, blir ekvationen inte lika enkel.

Författaren understryker utseendets betydelse och därmed traumat av ett förändrat utseende men undviker att diskutera vad detta innebär för patienten efter en ansiktstransplantation. På samma sätt som ett förändrat utseende på grund av trauma kan innebära kraftig psykisk belastning kan givetvis ett totalt förändrat utseende, åstadkommet med ansiktstransplantation, även om det nya utseendet kan betraktas som »förbättrat«, vara en stor psykisk börda för patienten, med försämrad livskvalitet som följd.

Sammanfattningsvis för författaren en intressant diskussion, och jag är benägen att hålla med honom om att den estetiska indikationen för en ansiktstransplantation ska finnas med i diskussionen. Men genom det sätt han förenklar situationen är det svårt att i dagsläget betrakta inlägget som mer än en förberedande diskussion inför den dag då man har löst alla de eller de flesta av de medicinska problem som i dag är förknippade med denna typ av kirurgi. Till dess kommer nog de tillstånd där en ansiktstransplantation kan lösa allvarliga fysiska handikapp vara de som blir aktuella.


Utseendet har stor betydelse i dagens samhälle, men frågan är om det rättfärdigar transplantation av ett icke-eget ansikte.