Alla som bryter ett ben noterar att muskulaturen där atrofierar under läkningstiden, och man kan på likartat sätt tänka sig att diafragmas funktion nedsätts under kontrollerad långvarig respiratorbehandling. I en liten studie [1] har man med biopsi från diafragma jämfört histologiska och biokemiska data från hjärndöda patienter med helt kontrollerad respiratorbehandling under 18–69 timmar med motsvarande data från patienter som sövts under 2–3 timmars lungoperation. Man fann att de hjärndöda patienterna utan spontan diafragmaaktivitet hade signifikant minskad storlek av diafragmala muskelfibrer, minskad muskulaturyta, biokemiska tecken på ökad oxidativ stress och ökad muskelnedbrytning i diafragma.

Andra intensivvårdspatienter som respiratorbehandlas med kontrollerad ventilation, men med bibehållen elektrisk aktivitet i diafragma, är inte helt jämförbara med den här studerade gruppen, då även grunddiagnos, katabolism och andra intensivvårdsrelaterade händelser kan tänkas bidra. Resultaten konfirmerar dock likartade fynd i experimentella djurstudier [2] som visar att förändringar sker av diafragmas utseende, biokemi och funktion och detta redan efter mycket kortvarig respiratorbehandling.
Mekanismen är multifaktoriell och kännetecknas av muskelatrofi, ökad oxidativ stress, strukturell skada, remodellering av muskelfibrer och mitokondriell dysfunktion. Den kliniska följden av inaktiv diafragma i samband med helt kontrollerad respiratorbehandling kan inte säkert konkluderas, men de beskrivna förändringarna torde kunna bidra till ett långdraget eller komplicerat förlopp i samband med avvänjning från respirator. Att bibehålla eller tidigt övergå från helt kontrollerad till understödd respiratorbehandling kan möjligen begränsa de beskrivna effekterna liksom spekulationer att elektrisk stimulering av n phrenicus eller antioxidanter kan vara av värde.