Med stor oro har jag tagit del av vårens diskussioner i LT om patientdatalagens (2008:355, 4 kap 1 §) intrång i sjukvården. Det uppstår absurda situationer om vi slaviskt ska följa lagen.
Som jour på akutintaget eller som husjour får vi egentligen inte följa upp en jourpatient efter att vi lämnat över patienten. Hur ska vi någonsin kunna utveckla våra medicinska kunskaper när vi inte får facit på våra bedömningar? Det innebär också att vi inte får fråga kollegor vad som hände med patienten. I mitt tycke är detta ett grundskott mot hela lärandeprocessen. För att bli en bra läkare måste vi få återkoppling på vårt handlande, och det kan väl ändå inte vara Socialstyrelsens mening att utbildningen av framtidens läkare i Sverige successivt ska försämras?
Om man strikt ska följa lagen kan vi i framtiden inte heller ha röntgenronder, tumörronder eller andra specialistronder eftersom det där dras och diskuteras fall som alla läkare på ronden inte är direkt medicinskt ansvariga för. Hur ska vi överhuvudtaget kunna behandla svåra fall om vi inte kan diskutera dem sinsemellan på kliniken?
Vad jag har förstått av debatten i LT får man inte heller läsa mottagningsjournaler i förväg så att man är förberedd innan man träffar sin mottagningspatient. Man får inte läsa journalen förrän patienten ger sitt personliga godkännande vid besöket. Detta förlänger ju alla besök och ger en osäkerhetskänsla hos patienten då doktorn inte är påläst och inte kan någonting om patienten.
Min reflektion är att de som skrev patientdatalagen inte har kunskap om hur svensk sjukvård fungerar i praktiken. Om lagen följs i detalj skulle detta leda till svåra konsekvenser för svensk sjukvård. Jag är inte emot patientintegritet och sekretess, detta är mycket viktigt, men vi måste ha en lag som är rimlig, går att följa, och som inte medför absurda konsekvenser!
