Redan i sin ursprungliga artikel, Läkartidningen 7/2008 (sidorna 421-2), ger de båda professorerna emeriti Dencker och Wålinder uttryck för en förbluffande enögdhet i synen på vad psykiatri egentligen är: »Vi menar att psykiatrin är den specialitet som ska syssla med sjukdomar som har sin grund i neurobiologiska förändringar i CNS, deras diagnostik och behandling.«
Mot detta reagerar i Läkartidningen 16/2008 (sidorna 1212-3) psykiaterkollegan Claes Davidson. Om man förmår bortse från det något uppskruvade tonläget och en del polemiska överdrifter ger jag Davidsson i princip rätt i att mycket av det lidande, som för människor i kontakt med psykiatrin, inte handlar om sjukdomar i biologisk mening utan »från början är livsproblem, vilkas känslomässiga och kognitiva hantering fallerat, med större eller mindre psykologiska och adaptiva katastrofer som följd«.
I sin replik i samma nummer upprepar Dencker och Wålinder sin tes att »psykiatrin ska syssla med psykisk sjukdom, som har sin grund i neurobiologiska förändringar«, och citerar med gillande en kollega, som i en dagstidning uttalat att hon som psykiater »har en smal men djup kompetens att behandla just hjärnans sjukdomar«, ett uttalande som vore relevant av en specialist i neurologi, men uttalat av en psykiater inger allvarliga farhågor om tunnelseende.
Då jag gick grundkursen i psykiatri på 60-talet lärde jag mig att bedömningen av en psykiatrisk patient vilade på tre »ben«, varav somatiska och biologiska faktorer var det ena. Det andra handlade om personligheten, såsom den formats i det komplicerade samspelet mellan arv och tidig miljö. Det tredje handlade om påfrestningar i den aktuella livssituationen, i form av stressfaktorer, kriser, konflikter, trauman m m.
Att i mötet med den enskilda patienten väga samman och bedöma dessa olika faktorers relativa vikt och anpassa valet av behandlingsinsatser utifrån dem, upplevde jag som fascinerande och ledde mig till att välja psykiatrin som specialitet. Efter fyrtio år i klinisk verksamhet tycker jag fortfarande att dessa insikter är grundläggande och utgör fundamentet för diagnostik och behandling.
Som motvikt till den ensidiga bild av vad psykiatri handlar om, som Dencker och Wålinder för till torgs, vill jag avslutningsvis citera en oomstridd auktoritet inom svensk psykiatri, Jan-Otto Ottosson. I sin lärobok, standardverk i psykiatriutbildningen sedan decennier, skriver han: »Psykiatrin omfattar därför två kunskapsområden, ett biologiskt–medicinskt och ett psykologiskt–socialt, och dess särställning som medicinsk specialitet ligger i den samtidiga tillämpningen och integrationen av dessa.«
