Från 1994 till 2007 finns i PubMed 57 publikationer under sökorden »intensivvård« och »procedursmärta«. Merparten diskuterar analgesi till nyfödda. Få studier av vuxna intensivvårdspatienter har pub-licerats. Enkätundersökningar i Europa och USA har visat att mindre än 30 procent av avdelningarna hade protokoll för proceduranalgesi, och endast 25 procent av patienterna fick specifik protektiv analgesi [1-3].

I en nyligen publicerad svensk studie påpekas riskerna för utveckling av »posttraumatiskt stresssyndrom« efter intensivvård. Huruvida smärtor kan vara en medverkande orsak belystes dock inte [4]. Vanliga, ofta upprepade procedurer som trakealsugning, såromläggning, vändning, centralvenkateterinläggning, dränborttagning och bronkoskopier har framhävts som potentiellt smärtsamma. Ett flertal procedurer har utvärderats, och mätinstrument för smärtskattning av den sederade respiratorpatienten finns validerade [5].

Analgesi under intensivvård är ofta baserad på monoterapi med opioider. Potentiella problem med toleransutveckling och opioidinducerad hyper-algesi diskuteras inte i den publicerade intensivvårdslitteraturen [6]. Flertalet studier fokuserar på kombination med sedativa (»sedoanalgesi«). En dansk studie påpekar en tendens till reduktion i användningen av analgesi under samtidig ökning av sedering med kortverkande propofol [7]. Sederingsskalor används allt oftare eftersom djup sedering har visats öka intensivvårdstiden. Användning av och kunskap om smärtskattningsinstrument för sederade patienter är dock långt mera sällsynt.

Av non-opioida analgetika används inom intensivvård primärt paracetamol, dock oftare på indikationen hyperpyrexi [2]. Lokalanestetika och regionala blockadtekniker används vid enbart ett fåtal procedurer och har förmodligen en ouppmärksammad potential [8].

Intensivvårdspatienten har ofta en smärtsam grundsjukdom (t ex postoperativ smärta), och långvarigt sängläge kan i sig medföra smärta. Dessutom åsamkas patienterna ofta upprepade smärtor genom transporter, mobilisering och omvårdnadsprocedurer. Dessa smärtor kan väl förutsättas innehålla både nociceptiva/inflammatoriska och neurogena komponenter. Det finns ett flertal farmakologiska principer tillgängliga för behandling av dessa multifaktoriella smärtor. Inom såväl postoperativ som kronisk smärtbehandling används idag ofta en s k multimodal behandlingsstrategi. Återhållsamhet med användningen av t ex icke-steroida antiinflammatorika (NSAID) hos intensivvårdspatienten är ofta välbefogad, men egentliga kontrollerade studier av dessa preparats potentiella användbarhet hos vissa intensivvårdspatienter är dåligt dokumenterade. Likaså finns det bristande dokumentation för den möjliga effekten av farmaka med inverkan på neuropatiska smärtor (t ex gabapentin, tramadol och antidepressiva) inom intensivvård.

Det finns ett klart behov av fokusering på procedurrelaterade smärtor under såväl intensivvård som i samband med annan vård [9]. Undervisning och införande av protokoll för smärtbehandling bör prioriteras om vi ska efterleva den internationella smärtorganisationen IASPs uppmaning att inkludera smärtbehandling som en mänsklig rättighet [10].

nPotentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.