Upplyfta armar, bakåtböjd nacke och en utspänd bröstkorg är bekanta segergester, inte bara hos olympiska medaljörer utan även hos glada småbarn och bergsgorillor som just klått upp en rival. Nedåtböjt huvud, insjunken bröstkorg och sänkta axlar är lika tydliga tecken på ett misslyckande.
Att dessa igenkännbara och stereotypa signaler för seger eller skam är ett medfött och inte ett inlärt beteende framgår av en studie i PNAS (doi: 10.1073/pnas.0802686105), påpassligt förhandspublicerad i samband med Peking-OS.
Författarna klassificerade kroppsspråket hos deltagarna i 2004 års OS och handikapp-OS. För att utröna om känslouttrycken var kulturellt betingade jämfördes dessa hos män och kvinnor från 37 olika nationer. För att analysera om beteendet kunde vara inlärt jämfördes seende och blinda idrottare. Som flitiga tittare på Peking-OS möjligen själva konstaterat tycks segerns och skamkänslans kroppsuttryck vara oberoende av individens kulturella och religiösa bakgrund. Deltagare från kulturer som lyfter fram individen snarare än kollektivet tycktes dock i större utsträckning kunna dölja skam- och besvikelsesignaler. Idrottare blinda från födseln uppvisade samma stereotypa seger- och skambeteenden som de seende, trots att de omöjligen kunde ha iakttagit dessa hos andra.
Författarna konstaterar på grundval av sina observationer att kroppsspråket för stolthet och skam är medfött. Ur ett evolutionärt perspektiv är det både effektivt och ändamålsenligt att tydligt och icke-verbalt kunna kommunicera framgångar eller bakslag till sin grupp. Likheterna i känslouttryck mellan olika arter påtalades av Darwin redan 1872, men inom klinisk medicin har intresset för icke-verbal kommunikation av någon anledning varit relativt svalt.
