Donation av mänskliga organ sker huvudsakligen från patienter som vårdas på intensivvårdsavdelningar och som avlider i total hjärninfarkt. Det antal patienter som avlider under sådana omständigheter täcker emellertid inte behovet av nya organ. Njurar, som utgör majoriteten av donerade organ, kan även doneras från levande givare, något som i dag är rutiningrepp. Trots detta föreligger det fortfarande stor brist på njurar, och i Iran har man ett statligt reglerat betalsystem för levande njurdonatorer.
Kan detta göras med god etik, bibehållen altruism och utan att donatorer försätts i tvångssituationer, ekonomiska eller sociala? I juninumret av BMJ fördes en »pro–condebatt« om statligt reglerad betalning till levande njurdonatorer [1].

Pro: Arthur J Matas, professor i kirurgi, framhöll att i ett samhälle med statligt reglerad ersättning kommer tillgången på njurar att öka. Det medför kortare väntetider och därmed snabbare transplantationer för väntande patienter. Mortaliteten är relaterad till väntetiden, så transplantation tidigt i sjukdomsförloppet innebär både höjd livskvalitet och sänkt morbiditet–mortalitet för recipienten. Reglerad ersättning skulle eliminera oseriösa mellanhänder, som skor sig på att förmedla organ från donatorer till recipienter och organturism [2], oavsett socioekonomisk status har alla som väntar på njurtransplantation samma tillgång. Hälsovårdande myndigheter skulle kunna hålla hög nivå på evaluering av donatorer preoperativt och på långsiktig uppföljning av donatorer och recipienter. Den statligt reglerade ersättningen skulle enligt Matas innehålla ett paket som täcker livförsäkring, sjukförsäkring, resekostnader, sjukskrivningstid och direkt ersättning eller skattereduktion för donatorn [3].

Con: Jeremy Chapman, professor i transplantationsforskning, betonar risken med att ersätta njurdonatorer. I vissa samhällen kan man relatera frekvensen av sålda organ till frekvensen av rättsvidriga handlingar. Han ser risker med att presumtiva donatorer döljer sjukdomar och smittor som kan utgöra hot mot både donatorer och recipienter [4, 5]. Betalning för organ skulle gynna rika patienter som behöver organ. Dessa kan då resa till länder där man för en billig penning köper sina organ. Alternativet är annars att nära anhörig till recipienten tillfrågas som donator [6]. Andra invändningar är att om nu en levande donator kan få betalt för en donerad njure, kommer då inte en avliden donators anhöriga att vilja ha pengar för donerade organ? Chapman ser idén om att betala för donerat organ som ett hot mot all den altruism som finns vid organdonation, med färre donerade organ som föjd.

Transplantation är en framgångsrik medicinsk behandling som ger människor helt ny livskvalitet. Kostnadsersättning i samband med donation är sannolikt okontroversiell och befogad, men att »betala« för organet är en mycket komplex fråga när man väger för och emot. Skulle strikt nationell reglering minska risken för oetiskt förfarande? Var går gränsen mellan altruism, ekonomiska behov och tvång, och är anhörigdonation alltid frivillig?



Foto: Victor de Schwanberg/SPL/IBL
Bristen på njurar för donation kan minska med reglerad statlig ersättning till personer som donerar njurar. Det är den ena ståndpunkten i en BMJ-debatt.