Förmaksflimmer kan leda till hjärtsvikt och är en oberoende riskfaktor för död. Vinsten med att bibehålla sinusrytm är kanske störst för patienter med samtidigt nedsatt vänsterkammarfunktion. Roy och medarbetare har därför jämfört rytmreglering med frekvensreglering vid förmaksflimmer och hjärtsvikt (NYHA II–IV och EF 35 procent). Studien var av multicentertyp, prospektiv och randomiserad, och totalt 1376 patienter inkluderades och följdes i medeltal 37 månader. Huvudfrågeställningen var om farmakologisk rytmreglering kunde minska förekomsten av kardiovaskulär död.
Man fann ingen skillnad i kardiovaskulär död mellan grupperna (182 döda vid rytmreglering jämfört med 175 döda vid frekvensreglering). Man fann heller ingen skillnad i död oavsett orsak (32 procent i gruppen med rytmreglering jämfört med 33 procent för gruppen med frekvensreglering), stroke (3 respektive 4 procent) eller förvärrad hjärtsvikt (28 respektive 31 procent). Författarna konkluderar att frekvensreglering borde vara förstahandsstrategi för patienter med flimmer och hjärtsvikt.
Studien är väl genomförd och understryker betydelsen av god frekvensreglering vid flimmer. Möjliga orsaker till frånvaro av skillnader i mortalitet mellan grupperna är flera:
Den absoluta skillnaden i flimmerförekomst mellan grupperna var liten, då 58 procent i gruppen med rytmreglering hade minst ett återfall av flimmer under studiens gång. Läkemedel för rytmreglering (framför allt Cordarone i studien) kan vara proarytmiska och påverka mortaliteten negativt. Flimret i sig kanske bara är en markör för dålig prognos, och det huvudsakliga problemet för dessa patienter är den nedsatta vänsterkammarfunktionen.
I en framtida studie är det viktigt att undersöka eventuella mortalitetsvinster med icke-farmakologisk behandling (ablation) av flimmer jämfört med läkemedelsbehandling för såväl rytm- som frekvensreglering.