En kvinna i trettioårsåldern hade under en längre tid haft kontakt med distriktsläkaren på vårdcentralen på grund av utmattningsdepression. Trots kontakter med en psykoterapeut och läkemedelsbehandling – bådadera på vårdcentralen – blev depressionen tidvis djupare.
I oktober 2007 blev patienten sämre och uttryckte suicidtankar. Vid ett möte med distriktsläkaren den 5 november uttalade hon ånyo tankar på självmord. Läkaren bedömde dock inte att suicidrisken hade ökat och vidtog inga ytterligare åtgärder utöver vad som tidigare var planerat. Två dagar senare tog patienten sitt liv.
Den avlidna kvinnans far anmälde distriktsläkaren till Ansvarsnämnden för bland annat felbedömning av suicidrisk. Han framhåller att hans dotter tog sitt liv två dagar efter ett läkarbesök där hon återigen uttalat tankar och planer på suicid, men att läkaren inte tolkat dessa som allvarliga. Han skriver också att depressionsbehandlingen med förändringar i medicineringen var bristfälligt kontrollerad och att inga psykiaterkonsultationer gjordes.
Distriktsläkaren bestrider i sitt yttrande att hon handlat felaktigt. Patienten sökte första gången 2003 med nedstämdhet och sedan i november 2005 med utmattningssymtom. Från augusti 2006 fick hon kontakt med en psykolog på vårdcentralen och efter en akut försämring i december samma år även behandling med fluoxetin.
Då fluoxetinbehandlingen endast hade måttlig effekt, byttes läkemedel till duloxetin i april 2007. Den 23 oktober 2007 höjdes dosen duloxetin, med uppföljning planerad till ett samtal med psykologen några veckor senare.
Under hösten 2007 gick patienten också en utmattningsdepressionskurs på en verksamhet för psykiatrisk gruppbehandling. I samband med avslutningsmötet den 5 november hade distriktsläkaren ett samtal med patienten. Enligt läkaren uttryckte patienten då besvikelse över att självmordstankarna var kvar, men läkaren bedömde inte att suicidrisken hade ökat. Patienten fick telefonnummer till olika vårdinstanser, och ett möte med psykologen var bokat tio dagar senare.
Distriktsläkaren skriver att patienter med utmattningsdepression generellt ska behandlas i primärvården. Hos denna patient förelåg kronisk suicidrisk under en längre period och i olika intensitet, men den 5 november 2007 fanns det enligt läkaren inga tecken i suicidriskbedömningen som skulle föranleda inläggning på sjukhus för observation eller tvångsvård.
Ansvarsnämnden anser dock att distriktsläkaren borde ha tagit kontakt med en psykiater för att få hjälp med bedömningen av suicidrisken och djupet av depressionen när patienten blev sämre. Detta borde framför allt ha skett i november 2007. Läkaren borde också ha upprättat en tätare kontakt med patienten.
Distriktsläkaren har av oaktsamhet inte fullgjort sina skyldigheter, och felet är varken ringa eller ursäktligt. Ansvarsnämnden beslöt därför att hon får en varning.
