Öroninflammation (akut otitis media, AOM) är en vanlig barnsjukdom och den vanligaste orsaken till att barn erhåller antibiotikabehandling. Immunsystemet har inte mognat hos de yngsta barnen, vilket kan leda till upprepade infektioner. Tidigt insjuknande i AOM kan i sin tur leda till nya insjuknanden i samma sjukdom och kroniska tillstånd senare i livet. Även om AOM är en väl studerad sjukdom ur många aspekter saknas mycket information om hur sjukdomen yttrar sig hos de allra yngsta barnen, under de första två månaderna.
Den aktuella studien omfattade 277 barn med en ålder under 2 månader, som lagts in på barnklinik och som behandlats för sin första episod av AOM. Man analyserade demografiska data, kliniska data och laboratorieprov. Barnen sågs initialt av en pediatriker som beslutade om inläggning. En öron-, näs- och halsläkare utförde därefter öronundersökning med otomikroskopi, paracentes av trumhinna och utsugning av sekret för att säkerställa diagnosen. Odlingar på sekret utfördes.
De symtom som barnen uppvisade var i huvudsak ospecifika, dvs respiratoriska (70 procent) och feber (62,5 procent), medan symtom från öronen var ovanliga. De vanligaste patogenerna i mellanöresekretet var Streptococcus pneumoniae och Haemophilus influenzae (46 procent), medan gramnegativa bakterier växte i 10 procent av proven. Laboratorieanalyser visade att antalet leukocyter var förhöjt vid bakteriell infektion men också att laboratorieanalyserna var normala i 70 procent av fallen med odlingsverifierade patogener i mellanöresekret.
Pediatrikern ställde diagnosen AOM i bara 45 procent av fallen, vilken sedermera verifierades av öron-, näs- och halsläkaren. Multivariat analys visade att AOM var vanligast hos pojkar med samtidig bronkiolit och diarré. Författarna drar slutsatsen att då prediktorer för bakteriell infektion saknas i 70 procent av fallen av AOM bör man behandla med antibiotika även vid normala blodanalyser och afebrilitet.
Studien är intressant och väl genomförd och påminner om vikten av att misstänka och behandla AOM även hos de minsta barnen. I en era där man vill minska antibiotikaförbrukningen i samhället kan man invända mot slutsatsen att behandla afebrila barn utan avvikande blodanalyser och utan öronsymtom med antibiotika. En bättre väg bör vara att utöka möjligheten att ställa korrekt diagnos. Undersökning av de minsta barnens öron på ett riktigt sätt är svårt och kräver, förutom erfarenhet av trumhinnebedömning, tillgång till otomikroskop, sugmöjlighet och möjlighet att paracentera.