I det skummande vattnet står en kyrka. Den går inte att gå in i, är sammanfogad av skärvor, av spegelglas, och den avspeglar sin omgivning: Svartåns vatten i Örebro, trädgrenar, en bit himmel.
Ett stycke längre bort, där vattnet ligger lugnare, bor Liselott Willén i ett hus från sekelskiftet. Några trappor upp bor hon med sin familj: man och två barn. Inomhus är det är påfallande tyst, med en rad fönster som vetter ut mot vatten och grönska.
– På helgerna är det annorlunda, säger hon. Vi bor då mittemellan en dansrestaurang och en hårdrockklubb! Men jag gillar att folk rör sig här utanför.
Liselott Willén är läkare och författare till tre romaner. »Sten för sten« var debuten 2001, »Eldsmärket« kom ut 2003 och den senaste, »Islekar«, kom ut i år. Den utspelar sig på ett vintrigt Åland och handlar om tre barn, vars lekar spårar ur.
»Willéns förtätade prosa dras samman som ett nät kring de tre barnen, som genom oöverlagda handlingar och lögner snärjer in sig allt mer. De rör sig mot den oundvikliga katastrofen som i ett antikt ödesdrama«, skrev Nils Schwartz, som berömde boken i Expressen.
Liselott Willén, född 1972, växte själv upp på Åland men fortsatte till Stockholm, där hon pluggade medicin på Karolinska. Till Örebro kom hon för tio år sedan.
– Det hänger ihop med att gjorde jag min AT i Lindesberg. Men min mamma kommer ursprungligen från Kumla så jag har på sätt och vis rottrådar också till den här trakten.
Hon arbetar på hudkliniken i Örebro sedan några år.
– Jag har jobbat mindre och mindre som läkare de senaste åren, säger hon. Just nu är det torsdagar och ibland fredagar. Det blir nog inte mer än ungefär 15 procent. Allt mer tid går till skrivandet men kontakten med jobbet är mycket viktig för mig. Jag sitter ju hemma ensam och skriver, därför känns det bra att få träffa människor, både patienter och kolleger. De områden jag arbetar med, behandling av könssjukdomar och laserbehandlingar, är så smala att det fungerar bra för mig att arbeta deltid.
Varför ville du bli läkare?
– Jag vet inte, säger hon. Jag hör inte till dem som alltid vetat att de ville bli just läkare. Från början ville jag bli ingenjör men av någon anledning fyllde jag i papper till läkarutbildningen och kom in. Numera vet jag att jag framför allt vill skriva. Jag måste skriva, helt enkelt. Det är livsviktigt för mig.
Hon skriver tre till fem sidor om dagen, direkt in i datorn, och kämpar som alla småbarnsföräldrar med att få tiden att räcka till. Grundmanuset till nästa bok är redan färdigt, och den här hösten kommer hon att redigera texten. Vad berättelsen handlar om vill hon inte säga ännu, och vad boken kommer att heta vet hon inte.
– Mina titlar kommer oftast efteråt, utom vid »Islekar«. Där var det faktiskt tvärtom.
Debuten »Sten för sten« handlar om läraren Kjerstin, gift med läkaren Jörgen, som visar sig vara otrogen. Kjerstin börjar i en kurs i självkännedom tillsammans med en grupp kvinnor. Allt är inte vad det verkar vara; bit för bit, sten för sten byggs här in ett ödesmättat spänningsmoment.
Också i »Eldsmärket« finns gruppdynamik, hot och maktförskjutningar som viktiga fundament för berättandet. Här är miljön Stockholm, där en grupp ungdomar iscensätter provocerande rollspel på krogar och klubbar. Det som börjar som underhållning förvandlas till allvar. Det finns alltså drag av thriller i Liselott Willéns böcker.
– Jag lånar en del av de verktygen men skulle väl säga att jag i mitt sätt att skriva befinner mig mittemellan relationsromanen och thrillern.
Hon läser allt och oavbrutet, som hon har gjort hela livet, berättar hon. Deckarförfattarna Anne Holt och Dennis Lehane tycker hon om. Andra författare som hon uppskattar är Gabriella Håkansson, Daniel Sjölin och Jerker Virdborg.
– Men den som framför allt inspirerar mig är Joyce Carol Oates. När jag har läst en bok av henne vill jag alltid skriva en sådan!
Hon började också tidigt med skrivandet.
– Jag har alltid skrivit. När jag läste till läkare på Karolinska institutet skrev jag hela tiden, för min egen skull, parallellt med utbildningen. När jag gjorde min AT var det jobb dygnet runt, och efter det kände jag att jag inte ville ha det så. Så vann jag en novelltävling i landstingstidningen och det uppmuntrade mig. Jag tog ledigt sju, åtta månader och skrev den första boken. I skrivandet har jag hittat det som verkligen är jag – det som jag vill göra i mitt liv.
Hennes böcker är inga solskenshistorier; här finns mycket mänskligt mörker. Liselott Willén förklarar att hon aldrig har ett uttalat syfte med en bok. Hon skriver, och efteråt kan hon se linjerna i vad hon har skapat. Viktiga teman kommer ändå fram till slut, och hon kan se mycket som återkommer i sitt författarskap.
– Grundtemat är att man kan förändra sig själv.
Liselott Willéns böcker befinner sig långt ifrån den störtflod av självhjälpsböcker som omger oss numera. Det hon kretsar kring handlar om andra saker, både mer grundläggande och mer komplicerade. Hennes skrivande liknar mer kyrkan sammanfogad av speglande skärvor än resoluta råd om förändringens möjligheter.
