Det började med att apotekaren Tommy Eriksson och läkaren Lydia Holmdahl fick en idé.
– Efter varje operation skriver kirurgen en operationsberättelse, säger Lydia Holmdahl, som är överläkare vid närsjukvårdsenheten inom akutsjukvården vid Universitetssjukhuset i Lund.
– Det slog oss att medicinaren på motsvarande sätt skulle kunna skriva en läkemedelsberättelse, där vi redogör för vilka förändringar vi gjort i medicineringen under sjukhusvistelsen och varför. För oss är ju läkemedel vårt viktigaste redskap.
Bakgrunden är att många vårdskador orsakas av fel i läkemedelsanvändningen. Enligt Socialstyrelsens kartläggning från i somras, exempelvis, står olika läkemedelsfel för 27 procent av vårdskadorna vid svenska sjukhus (se LT nr 23/2008).
Risken att det blir fel är särskilt stor vid övergången mellan olika vårdformer. Flera svenska studier visar till exempel att över hälften av patienterna får ett eller flera fel i sin läkemedelslista vid övergången från sjukhus till öppenvård eller hemsjukvård.
– De här felen är ett stort hot mot patientsäkerheten, säger Tommy Eriksson, som är docent och forskningsapotekare vid sjukhusapoteket, Universitetssjukhuset i Lund.
– Om behandlarna på sjukhuset inte ser till att korrekt läkemedelsinformation förs vidare blir mycket av vad man gjort helt bortkastat. Risken att patienten får fel läkemedel är extremt hög, mer än hälften får fel. Det kan vara kraftigt verkande läkemedel – vi har sett att bland annat antiepileptika, morfin och Trombyl blivit fel.
Tommy Eriksson kom till Universitetssjukhuset i Lund år 2000 och började studera hur man använde läkemedel ute på klinikerna. Han fick kontakt med Lydia Holmdahl, som då var chef för avdelning 8, en vårdavdelning för akut internmedicin och geriatrik med huvudsakligen äldre patienter.
På avdelning 8 fick patienterna sedan länge skriftlig utskrivningsinformation, som bland annat innehöll uppgifter om aktuella läkemedel. Men när patienten kommit hem blev det ändå ofta fel, berättar Lydia Holmdahl:
– Vi fick ofta telefonsamtal från anhöriga eller hemsjukvården, som undrade varför uppgifterna i utskrivningsinformationen inte stämde med den medicinering patienten fått tidigare. Det blev ett svårt detektivarbete för oss att ta reda på när ändringarna gjorts och varför.
– Och jag slogs av en hemsk tanke: Hur många var det som inte ringde, utan bara fortsatte med fel medicinering?
Tillsammans med Tommy Eriksson skapade hon en modell för att tackla detta problem: en läkemedelsberättelse, som innehåller inte bara patientens aktuella läkemedelslista, utan också alla förändringar som gjorts i medicineringen under sjukhustiden och skälen till dessa. Läkemedelsberättelsen ingår i den skriftliga information som patienten får vid utskrivningen, och den faxas också omedelbart till patientens hemsjukvård eller primärvårdsläkare.
Lydia Holmdahl införde läkemedelsberättelser för alla som skrevs ut från hennes avdelning. Reaktionerna blev mycket positiva, berättar hon:
– Patienterna och de som sköter deras medicinering var jättenöjda, och telefonsamtalen med frågor om läkemedelslistorna upphörde nästan helt. För läkarna blev den totala arbetsbördan inte större; att dokumentera varje läkemedelsförändring tar lite extra tid, men i gengäld blir det lättare att skriva epikrisen. Och dokumentationen blev snabbt mycket bättre.
Men leder verkligen läkemedelsberättelser till att felen blir färre? För att undersöka det gjorde man en studie på sju olika avdelningar vid tre kliniker på Universitetssjukhuset, där man jämförde situationen före och efter att läkemedelsberättelser införts på avdelningarna.
Resultaten, som nyligen publicerats i en vetenskaplig tidskrift, är entydiga. När läkemedelsberättelser infördes minskade antalet överföringsfel vid utskrivning från sjukhuset med hälften. Annorlunda uttryckt ökade andelen patienter med helt korrekta läkemedelslistor efter utskrivningen från 34 procent till 68 procent.
Andelen sjukvårdskontakter som tros bero på läkemedelsfel, inom tre månader efter utskrivningen, halverades också.
– Detta är mycket bra resultat, men fortfarande finns det utrymme för förbättringar, säger Tommy Eriksson. Även med läkemedelsberättelser var det 32 procent av patienterna som hade fel i sina läkemedelslistor. Det är en stor andel.
En förklaring kan vara att läkemedelsberättelserna i studien var av skiftande kvalitet. I en ny studie, på tre vårdavdelningar i Landskrona, har man därför undersökt vad som händer om man kvalitetssäkrar läkemedelsberättelserna. Det är alltid den patientsansvarige läkaren som skriver läkemedelsberättelsen, men här lät man en apotekare granska berättelsen och diskutera eventuella fel med läkaren innan patienten skrevs ut.
Resultaten av den nya studien, som är inskickad till en tidskrift, men ännu inte publicerad, tyder på att kvalitetssäkringen lönar sig. Jämfört med läkemedelsberättelser utan kvalitetssäkring halverades antalet fel en gång till.
Förra året beslöt ledningen för Universitetssjukhuset i Lund att införa läkemedelsberättelser på hela sjukhuset. En uppföljning i våras visar att det inte är så lätt: knappt hälften av klinikerna hade börjat med läkemedelsberättelser, och de var av skiftande kvalitet.
Nästa höst ska en ny mätning göras på hela sjukhuset, och alla verksamhetschefer har i uppdrag att få det att fungera till dess.
– Det gäller att beskriva exakt hur läkemedelsberättelserna ska se ut, och att hitta personer på varje klinik som vill driva förändringsarbetet, säger Tommy Eriksson. Ett problem är också att sjukhuset har ett gammalt elektroniskt journalsystem som inte ger något stöd för att sammanställa läkemedelsberättelser.
Hela Region Skåne rekommenderar nu Lundamodellen som mall för utskrivningsinformation, och modellen med läkemedelsberättelser börjar sprida sig i landet – inte minst för att SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, lyfter fram frågan i sin patientsäkerhetssatsning.
– Det är lättast att få gehör för modellen i specialiteter med bred läkemedelsanvändning, som internmedicin, geriatrik eller infektion, säger Lydia Holmdahl. Däremot är det svårare i de opererande specialiteterna.
