Två jurister diskuterar i en aktuell artikel hur läkare ska förhålla sig till betalning för patientarbete. De säger: »Om läkare inte tar betalt kan de inte överleva, men om patienterna inte kan betala kan de i värsta fall inte heller överleva.« De särskiljer två kontrasterande modeller för medicinsk verksamhet, transaktions- respektive relationsmodellen.

I transaktionsmodellen ses medicinsk vård som ett servicearbete. Patienterna betalar det doktorn begär, och läkaren använder sig av alla lagliga möjligheter för att få in pengar. I relationsmodellen betraktas medicinsk service som arbete inneslutet i en terapeutisk relation i vilken läkaren har personliga och moraliska band till patienterna, vilket gör maximering av profit olämplig. Dessa modeller existerar inte renodlade, men författarna menar att de tjänar som klargörande exempel.
På 1800-talet var etiken (om än inte alltid praktiken) för läkare arbete efter relationsmodellen, dvs doktorn var samhällets tjänare som gav vård åt alla efter deras behov och tog betalt efter vad den sjuke kunde betala. Transaktionsmodellen exemplifieras med att många sjukhus i dag utkräver pengar. I dagens värld med höga medicinska kostnader, och som i USA med många oförsäkrade, kan läkare ensamma inte lösa problemen för patienter som tyngs av stora räkningar. Författarna menar dock att den professionella etiken hos läkare som arbetar enligt relationsmodellen fortfarande kan befrämja tillit hos patienter också i vår tid med tilltagande konsumism.

Vi har i Sverige flyktingar utanför försäkringssystemet men annars inte oförsäkrade som i USA. Vi har en ökad privatisering med möjliga problem, men sådana finns också i den offentliga vården, exempelvis hur man ska balansera mellan dåligt finansierad basal vård för egna landstingspatienter och lättsåld högspecialiserad vård för andra kunder.



Flyktingar nu – liksom förr – står utanför sjukvårdsförsäkringssystemen. Bilden: