Öronläkarna Anna Stjernquist-Desatnik och Ann Hermansson uppmärksammar risken för att komplikationer till luftvägsinfektioner skulle öka vid en minskad antibiotikaförbrukning vid vanliga luftvägsinfektioner. Vi instämmer i att det är viktigt att fortlöpande ha kunskap om möjliga komplikationer, så att inte de ökar på ett oväntat sätt. Strama har sett det som ett av sina uppdrag. Det finns inget som tyder på en sådan utveckling i Sverige och därför menar vi att vår rekommendation om minskad antibiotikaförskrivning vid halsinfektion, sinuit, mediaotit och akut bronkit kvarstår.
I Stramas och Smittskyddsinstitutets publikation Swedres 2005 visas hur en minskad antibiotikaförskrivning till barn under åren 1987 till 2004 följs av oförändrat eller minskat antal sjukhusinläggningar för diagnoserna akut mastoidit, halsböld och rinosinuit [1].
Det hade naturligtvis varit ännu bättre om sådana data regelbundet samlades in, granskades och rapporterades av våra kollegor inom ÖNH, som sköter dessa komplikationer. Öronläkaren Anita Groth, Malmö, har genomfört en stor retrospektiv journalgenomgång sedan otitkonsensus 2000, och inte funnit någon ökning av antalet mastoiditer i Sverige (personlig kommunikation).
Studierna från Nederländerna och Island, som pekar på en ökad mastoiditfrekvens vid minskad antibiotikaanvändning, utgår båda från hopsamlade registerdata [2, 3]. Osäkerheten i sådana data är uppenbar.
Anmärkningsvärt är att i jämförelse med Danmark och Norge fann man lägre incidens av mastoidit i Nederländerna, trots lägre antibiotikaanvändning. Det isländska sambandet kan diskuteras, då deras barnkonsumtion är mycket högre än den svenska. Kan det ökade antalet mastoiditer i stället ha starkare samband med spridningen av en ny multiresistent pneumokockstam på Island?
Ytterligare en stor registerstudie (2,6 miljoner barn) från brittiska allmänläkarnas databas visade att risken för mastoidit ökade när antibiotika inte gavs, men NNT beräknades till 4 831 [4].
Vi håller med författarna om att en förbättrad diagnostik är önskvärd och att en god träning inom både grundutbildning och specialitetsutbildning till allmänläkare är viktig. Även med en förbättrad undersökningsmetodik är
diagnostiken av luftvägsinfektioner i primärvård svår. Patientpopulationen i primärvård är inte densamma som på en öronklinik och prevalensen av allvarliga bakteriella infektioner är avsevärt lägre. Därför kan inte diagnostiska kriterier användas på samma sätt.
Tyvärr är fortfarande primärvårdsforskningen satt på undantag och antalet studier som utvärderar diagnostik i primärvårdspopulationer få.
