Läkare under utbildning forskar i dag i allt mindre utsträckning, rapporterar Sylf (se LT nr 3/2009). Varför är det så? Klinisk forskning är viktig, och svenska kliniska studier citeras ofta internationellt.
De flesta som disputerar i dag avslutar därmed sin forskning i stället för att använda forskarutbildningen som »körkort« och på så sätt fortsätta höja kvaliteten på den kliniska forskningen. Fortsätter inte disputerade läkare att forska så får vi heller inga kompetenta handledare.
Vad saknas då? Bättre förutsättningar för kliniska läkare att forska parallellt med kliniskt arbete måste skapas! Dagens läkare vill inte bedriva forskning på helger och nätter.
Minskad byråkrati i samband med klinisk forskning vore också önskvärt.
Innan en etikansökan (original + 16 kopior, sic!) lämnas in ska en avgift på minst 5 000 kronor erläggas. Kostnaden ökar till 16 000 om det handlar om klinisk läkemedelsprövning, och i dessa fall ska även en minst sagt komplicerad (EU-anpassad) ansökan till Läkemedelsverket fyllas i och insändas i sex exemplar. Den tiden när forskande kliniker hade egen sekreterare är för länge sedan förbi. GCP är förstås viktigt, men svårbegripliga ansökningar och massiv kopiering kan närmast beskrivas som energitjuvar. För att inte tala om alla träd som går åt …
Såväl kostnad som tung byråkrati riskerar att leda till en kanske olycklig förskjutning mot fler företagssponsrade projekt.
En mer positiv attityd till klinisk forskning, såväl organisatoriskt som finansiellt, samt minskad byråkrati skulle kunna stimulera till en ökning av den kliniska forskningen. Det vinner alla på, inte minst patienterna.
