Jag är ny på jobbet. Mitt första publika uppdrag är att skriva denna reflexion.
– Hur det känns?
– Bra!
– Nervöst?
– Inte särskilt!
Liksom alla läkare har jag gjort det förut, klivit in i ett nytt arbetslag. En gång försökte jag och några kollegor räkna antalet tillfällen vi kommit första dagen till en ny arbetsplats, som studenter och underläkare. Vi uppskattade att vi (då nyblivna specialister) hälsat »Hej« och »Hej då« hundra gånger under våra första tio år i sjukvården. Klart att man blir van.
Men, att röra sig inom sjukvården är betydligt enklare än att ta steget ut ur den. Att bli läkare innebär inte bara att genomgå en praktiskt inriktad yrkesutbildning. Vår tydliga yrkesroll präglar också vår identitet i arbetslivet. Man arbetar inte som läkare. Man är läkare. Därmed kan det också kännas onaturligt att ägna sig åt annat än praktisk sjukvård.
För mig krävdes både eftertanke och en god portion mod att bli medicinsk redaktionschef på Läkartidningen. Att ta klivet ur min vardag i vården som neonatolog (en vardag jag för övrigt känner starkt för, särskilt i denna turbulenta tid). Jag fattade ett svårt men bra beslut! Det är fantastiskt spännande att arbeta för Läkartidningen, med dess självklara position som facklig informationskanal, nyhetstidning, vetenskaplig tidskrift och debattforum.
Min roll är att leda det redaktionella arbetet kring det medicinska innehållet i Läkartidningen. I den rollen kommer jag även att delta i det långsiktiga arbetet som pågått sedan länge, att fortsätta förädla tidningens form och innehåll.
Till sist. Läkartidningens motto är att vara »utmanande saklig«. Det mottot kan vi leva upp till tack vare er, engagerade läsare och skribenter.
