Medicinsk etik har de senaste veckorna diskuterats flitigt på våra arbetsplatser och i Läkartidningen. Oavsett specialitet tycks frågeställningarna bli fler ju mer avancerad behandling vi kan ge. I många fall har vi tid att samla den bästa kompetensen runt patienten och dennes familj för att tillsammans ta svåra behandlingsbeslut.
Nyligen besökte jag ett av världens bästa traumacentra, och även där kom den medi-cinska etiken upp till diskussion. Hur ska vi agera när en av trubbigt våld svårt skadad person kommer in med hjärtstillestånd och inte svarar på extern hjärt–lungräddning?
Ska vi då göra en nödtorakotomi för att försöka få igång hjärtat och upprätthålla cirkulationen med intern hjärtmassage med tanken att eventuellt kunna rädda några friska organ? Vi vet ju att den skadade med nära 100-procentig säkerhet inte kommer att överleva på längre sikt. Lyckas vi få igång patienten är risken för kvarstående hjärnskada hög, men kommer denna då att motsvara hjärndödsbegreppet och ge en förutsättning för organdonation? Kan okända kontraindikationer senare bli uppenbara?
Från att tidigare ha avstått från nödtorakotomi i just dessa fall börjar vissa nu luta mot en sådan åtgärd i syfte att rädda andras liv. Är detta etiskt acceptabelt eller inte? Detta är en oerhört svår fråga som inte hinner diskuteras närmare i en mycket akut situation. I dag finns inget svar på hur man ska agera, men kanske lösningen är att nödtorakotomi med denna avsikt görs när den skadade personen tidigare har medgivit organdonation.
Dessa tankar påminde mig om vikten av att anmäla sig till donationsregistret via http://www.donationsradet.se .
Med denna något allvarliga reflexion vill jag avsluta som polischefen i tv-serien Spanarna på Hill Street, »… and remember, be careful out there«.
