»Med Nya Karolinska väljer vi att i första hand ta utgångspunkt i de personer som sjukhuset ska vara till för, näm­ligen patienterna. Framtidens organisation kommer att behöva se sjukvården som tjänsteproduktion. Vi behöver gå från en kultur- och gruppbaserad ämbetsmanna- och hantverkskultur till industriella system för tjänsteproduktion. Det nya synsättet och epokskiftet måste bygga på tematisk organisation, byggd på patientens ­behov snarare än på en klinikstruktur hämtad från 1900-talets början. Att erbjuda nya verksamhetsförutsättningar i stället för sekelgamla är en spännande utmaning. Vi kommer att ifrågasättas, undergrävas och kanske till och med idiotförklaras. Men vi kan inte blunda för verkligheten. Vi väljer att se verkligheten rakt i ögonen och anta utmaningarna i stället för att anpassa oss till gamla föreställningar.«
Detta var min uttalade ­inställning och attityd till framtidens sjukvård i mitt inlägg i Läkartidningen 8/2009 (sidan 524). När min attityd till svensk hälso- och sjukvård ifrågasätts så kraftfullt av Magnus Lichtenstein, överläkare vid NU-sjukvården i Västra Götaland (Läkartidningen 14/2009, sidan 1032), är min förhoppning att han är relativt ensam om att hylla motsatsen till vad som vägleder mig.
Mitt engagemang i sjukvårdspolitiken underbyggs och uppmuntras i hög grad av nära samverkan och samtal med i vården verksamma, inte minst läkare. Jag vågar påstå att det finns många vittnen som skulle kunna ge stöd för min lyhörda och öppna attityd och för mina initiativ alltifrån min period som ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting åren 1999–2002, liksom under perioden i opposition perioden därefter, och nu, i min nuvarande politiska uppgift, som ordförande i landstingsstyrelsens utskott för forskning, utbildning och utveckling, patientsäkerhet och beredningen av Nya Karolinska.

Att bli så totalt ifrågasatt, som jag blivit av Magnus Lichtenstein, att det till och med skulle finnas ett samband mellan mina attityder till de anställda inom dagens sjukvård och de stora personalproblem som finns, behöver ledas i bevis för att jag ska kunna ta utfallet på allvar. Jag efterfrågar evidens.
När Magnus Lichtenstein citerar en liten del av inlägget i Läkartidningen 12/2009 (sidan 871) av projektgruppens läkare på det här sättet: »Vi är liksom skribenten övertygade om att vi i sjukvården bäst vet hur sjukvården ska bedrivas idag, och hur den ska utformas i framtiden«, så borde han, för balansens skull, ha tagit med resten av just det stycket i deras inlägg, nämligen: »Tyvärr kommer vi dock ofta till korta när det gäller att se hela bilden, och var och en tenderar att vara sin egen verksamhet närmast när det kommer till kritan. Det här är direkt kontraproduktivt och förser endast beslutsfattarna med underlag som inte går att använda. Här har vi ett ansvar som yrkeskår att skapa underlag för medicinskt sunda beslut inom de ekonomiska ramarna. Allt annat är bara slöseri med tid.«
Tänkvärt och klokt, tycker jag. Jag vill inte medverka till annat än samverkan och samarbete mellan sjukvårdspolitiken och läkekonsten.

Min attityd till dagens och framtidens sjukvård, den som Magnus Lichtenstein upplever som destruktiv, har bland annat tagit sig uttryck i att jag tog initiativ till att engagera nu verksamma yngre och seniora läkare för att i nära samverkan medverka i planeringen av verksamheten vid Nya Karolinska och parallellt med det beskrivningen av konsekvenserna inom sjukvården i övrigt i vårt landsting.
Jag har varit och är mycket angelägen om att ledningen för beredningen av Nya Karolinska skaffar kunskap om vad som händer i omvärlden i fråga om vårdformer och organisation som främjar tillgodoseende av patientbehov, ger ökad patientsäkerhet och främjar kostnadseffektivitet. Därför är jag angelägen om lyhördhet för nytänkande.