De senaste åren har en rad läkare polisanmälts, åtalats och i vissa fall också dömts för misstag de begått i sin yrkesutövning. En psykiater dömdes efter att ha avskrivit ett vårdintyg, en kirurg fälldes efter att ha förlängt en operation, och nu senast rapporterade SvD att tre läkare i Stockholm polisanmälts av anhöriga för att ha underlåtit att utföra hjärt–lungräddning, HLR, på en patient där vinsten av bedömdes som mycket liten. Trenden med åtal mot sjukvårdspersonal gäller inte bara läkare. Exempelvis dömdes en sjuksköterska för att ha räknat fel vid medicindelning, med följden att en patient dog.
I samtliga fall har de professionella organisationerna reagerat starkt och menat att misstag i sjukvården måste hanteras som just misstag och inte som brott. Vad är oaktsamt i en högriskverksamhet, undrade Läkarförbundet för några år sedan. De senaste månadernas debatt om den dråpåtalade läkaren på Karolinska universitetssjukhuset och de tre polisanmälda läkarna visar att påpekandena klingat ohörda.
Vårdens professionella organisationer har därmed, ofrivilligt, fått en helt ny dimension att hantera i sitt patientsäkerhetsarbete – åtal av medlemmar. För Sylf är ambitionen i detta arbete glasklar: Sjukvårdspersonal som utför en arbetsuppgift efter bästa förmåga ska inte riskera åtal för hur uppgiften har utförts. Medicinska misstag ska inte klassas som brott. För att detta ska kunna bli verklighet har vårdens organisationer en stor uppgift framför sig. Vi måste driva debatten om förändringar på flera nivåer: inom hälso- och sjukvården, i gränsen mellan medicin och juridik och i sjukvårdens och rättsväsendets organisationer.

För det första måste vi som läkare på ett tydligt sätt förklara hur komplex verksamheten är. I debatten framträder tydligt mycket högt ställda förväntningar på sjukvården, men också att mycket av vårt arbete är dolt för samhället. Misstag som rapporteras som märkliga i medierna ter sig ofta som helt begripliga för den som någon gång arbetat i sjukvården. Här tror vi att patientsäkerhetsutredningens förslag, där händelser och inte personer anmäls, kan vara till stor hjälp. Utfallen av utredningarna måste kommuniceras tydligt såväl av Socialstyrelsen som av de vårdgivare som varit inblandade. Öppenhet och transparens måste vara mottot. Den senaste tidens åtal visar att vi som arbetar i sjukvården inte varit tillräckligt bra på att beskriva den me­dicinska vardagen.

För det andra måste rättsväsende och sjukvård samverka bättre. För detta krävs institutioner såväl inom sjukvården som inom rättsväsendet. Genom patientsäkerhetsutredningens förslag får Socialstyrelsen en tydligare roll. Måhända kan polis och åklagare också organisera särskilda enheter vars uppgift är att utreda incidenter inom sjukvården på samma sätt som sker med ekobrott? Då skulle Socialstyrelsen och hälso- och sjukvården få en tydlig samtalspartner såväl i enskilda fall som vid praxisförändringar. Vi anser också att vårdgivare måste granska sina rekommendationer och riktlinjer utifrån ett juridiskt perspektiv. Den läkare som följer ett PM ska veta att rekommendationerna är inom lagens råmärken.

För det tredje måste vi förklara för lagstiftare, rättsväsende och allmänhet varför det är orimligt och farligt att den som arbetar i sjukvården riskerar åtal för ett vanligt misstag. Detta är måhända den svåraste uppgiften. Vi har svårt att se logiken i att den som sätts att göra sitt bästa för att lindra, trösta och bota ska dömas som brottsling för ett misstag, och vi förutser kraftiga rekryteringsproblem för sjukvården om åtal av läkare blir rutin.
För allmänheten är omsorg om läkares arbetsmiljö och nattro knappast prioriterad. Därför bör debatten inriktas på att förklara hur åtal av läkare som begått misstag är skadliga för vårdens utveckling. Patientsäkerhetsutredningen beskriver detta mycket tydligt och pekar på risken för att repressiva system inriktade på individer riskerar att leda till underrapportering av händelser och risker. Om framtidens läkare genom att påtala ett misstag ri­skerar att hämtas av polis på arbetet, och låsas in i en cell med madrass på golvet, i stället för en varning från HSAN kommer rapporteringsfrekvensen knappast att öka.

Men, invänder en del, läkare måste kunna granskas. Och visst är så fallet. Men medicinska misstag ska granskas av tillsynsmyndigheten och resultera i professionella tillrättavisningar, inte åtal. Vi menar inte att läkare och sjuksköterskor aldrig kan begå brott i sin yrkesutövning. Men gränserna för grov oaktsamhet, tjänstefel och liknande måste dras utanför de normala risker som finns inbyggda i den medicinska vardagen. För yngre läkare är frågan av största vikt. Sylf kommer att driva sin åsikt att åtal överhuvudtaget inte ska kunna komma ifråga för den som efter bästa förmåga utför den uppgift sjukvården satt personen att utföra. Detta arbete måste dock drivas taktfullt och med respekt för juristers och lagstiftares expertis.
Professionens reaktioner i tidigare fall har alltför ofta misstolkats som ­kåranda, när de i stället varit uttryck för bestörtning och skräck över missriktade juridiska åtgärder. Genom ökad öppenhet kring medicinsk praxis, bättre dialog med rättsväsendet och ihärdig opinionsbildning vad gäller farorna med åtal av sjukvårdspersonal kan trenden vändas. Men denna gång måste vi fortsätta debatten till dess att frågan fått sin lösning. Vi vill inte låsa oss vid ett visst förslag, utan kommer konstruktivt att delta i diskussioner.
Uppenbarligen är en del åtgärder inom sjukvården i dag brottsliga. Måhända kan man tänka sig att föreslå att den som begår ett misstag i sjukvården måste ha varit uppenbart oaktsam, i stället för bara oaktsam, för att dömas som brottsling?
Diskussionen får inte avstanna. Nu står vi inför valet om vården ska präglas av en öppen förbättringsattityd, där minsta risk eller fel uppmärksammas, diskuteras och förebyggs, eller om den ska präglas av rädsla för att polisen ska storma in.
*
 Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.