I Medicinsk kommentar i LT 7/2009 (sidorna 420-1) konstaterar författarna bland annat att P-kreatinin »under många år använts för att följa patienter med progredierande njursvikt, och den kliniska erfarenheten av detta är mycket god – – –. Det krävs mycket valideringsarbete för att visa att cystatin C fungerar lika bra i denna situation«.
Litium är förstahandsval för profylaktisk behandling av manodepressiva patienter. Litium utsöndras nästan enbart genom njurarna, varför njurinsufficiens är en allvarlig komplikation. Regelbunden mätning av P-kreatinin är därför sedan cirka 30 år en del av litiumbehandlingens säkerhetsrutiner. P-cystatin C-baserad, estimerad GFR (cystatin C-eGFR) har på senare år anammats av många psykiatrer som en förmodat överlägsen ersättning för P-kreatinin i detta sammanhang. Cystatin C är dyrare än P-kreatinin. På landets alla litiumpatienter analyseras årligen uppskattningsvis 25 000 P-kreatininprov. En övergång från P-kreatinin till cystatin C-eGFR skulle innebära en årlig merkostnad på cirka ¼ miljon kronor.
Vi beslöt år 2004 att jämföra P-kreatinin och P-cystatin på våra litiumpatienter. Studien är avslutad och ett manuskript är insänt till Journal of Clinical Nephrology. Under 14 månader skattades njurfunktionen var 4:e månad med både P-kreatinin- och P-cystatin C. GFR mättes med johexol-clearance (johexol-GFR). Vid studiens slut fanns användbara P-kreatinin- och P-cystatin C-värden på 182 av totalt 201 patienter. Johexol-GFR fanns på 111 av patienterna. Vi beräknade positiva och negativa prediktiva värden (PPV och NPV) samt överensstämmelsen mellan metoderna inklusive repeterbarhet [1]. Repeterbarhet är den metodegenskap som särskilt intresserar psykiatern.
PPV och NPV skiljde inte mellan metoderna. PPV nådde aldrig acceptabel nivå (som bäst 71 procent). NPV däremot nådde som bäst 95 procent. Förklaringen till skillnaden ligger i prevalenserna. Av våra litiumpatienter hade 84 procent normal njurfunktion.
Överensstämmelsen mellan kreatinin-eGFR och cystatin C-eGFR och johexol-GFR var bristfällig och kliniskt oacceptabel. P-kreatinins repeterbarhet var acceptabel. Cystatin C-eGFR hade sämre repeterbarhet än P-kreatinin beroende på mycket stora variationer från gång till gång i området över 90 ml/min/1,73 m2.
Vår slutsats är att cystatin C-eGFR inte bör ersätta P-kreatinin i litiumbehandlingens säkerhetsrutiner. Vi noterar också att varken förhöjt P-kreatinin eller sänkt cystatin C-eGFR eller kombinationer av dessa två kan användas för att med säkerhet predicera sänkt johexol-GFR hos litiumpatienter. Om värdena är normala är däremot sannolikheten hög att johexol-GFR är normalt.