Självklart är det så som Göran Settergren skriver: patienter som avlider i hjärtstillestånd på en vanlig vårdavdelning utvecklar även de sekundärt en total hjärninfarkt – men döden kommer i dessa fall inte att konstateras med direkta (hjärnrelaterade) kriterier, utan med indirekta. Idén med elektiv ventilation är att fler patienter avlider på intensivvårdsavdelning i en diagnostiserad total hjärninfarkt med övriga organ i funktion, och därmed erhålls fler organ för transplantation. Detta är inte möjligt om patienterna dör på en vanlig vårdavdelning.
Göran Settergren skriver att ingen behandling gagnar patienten då prognosen är pessima –patienten får vara kvar på sjukhus av hänsyn till de anhöriga. Vi delar inte uppfattningen att palliativ vård är meningslös då patienten är döende och djupt medvetslös. Även om endast basala hjärnfunktioner är bevarade i det skedet är det svårt att hävda att inga sinnesintryck skulle kunna förmedlas till den döende, vilket är ett viktigt motiv för god omvårdnad och varsamhet.
Citatet »I dag finns inget utrymme i lagar och författningar i Sverige för vård som inte gagnar patienten, eftersom lagstiftaren inte tänkt sig att sådan vård får ges« är hämtat ur ett brev från Socialstyrelsens chefsjurist som svar på frågeställningar som aktualiseras genom tillämpningen av elektiv ventilation. Vi menar att det är viktigt att klargöra omständigheterna under vilka sådan vård kan få bedrivas.
Göran Settergren beskriver avslutningsvis förloppet som leder fram till döden i olika situationer. Tanken i Exeterstudien [1] var att inleda respiratorbehandlingen då den terminala andningssvikten utvecklades efter en omfattande hjärnblödning, varefter patienten överfördes till IVA. På IVA vårdades patienten tills man bedömde att inklämning hade ägt rum och hjärndödsdiagnostik kunde genomföras. Därmed kunde en organdonation bli möjlig. En komplikation var att patienten inte säkert utvecklade en total hjärninfarkt i intensivvårds-situationen. Härav diskussionen kring intensivvårdens avgränsning i tid.
»Lag om kriterier för bestämmande av människans död« (SFS 1987:269) trädde i kraft 1988.
Den kliniska hjärndödsdiagnostiken innebär att två undersökningar måste genomföras med minst två timmars mellanrum (SOSFS 2005:10 (M)). Den intensivvård som fortgår efter det att dödsfallet konstaterats inkluderas inte i begreppet elektiv ventilation. Det skede som då inleds är noggrant reglerat: den organbevarande intensivvården får inte pågå mer än 24 timmar (SFS 1995:833) om inte synnerliga skäl föreligger. Inom den tidsrymden måste organuttagsingreppet (alternativt kejsarsnittet) ha påbörjats. I övriga fall måste intensivvården avbrytas.