Tiger missförstår Aspergers syndrom

Hitler är svår att förstå sig på. Det tycker åtminstone jag. Psykiatri ensamt kan knappast förklara hans politiska (ill)gärning, än mindre neuropsykiatri och allra minst någon specifik diagnos.
Aspergers syndrom (AS) är avgjort inte svaret på frågan vari Hitlers ondska bestod. En djupare förståelse av Hitler kräver säkert bidrag från flera discipliner, som politisk historia, idé- och kulturhistoria, psykologi och psykiatri. Psykiatrisk diagnostik kan bidra till ökad förståelse av personen Adolf Hitler, men knappast så mycket mer.
Mikael Tiger är skeptisk till den föreslagna aspergerdiagnosen när det gäller Hitler. Min uppfattning är att Tigers invändningar delvis bygger på missförstånd kring hur AS kan ta sig uttryck.
God retorisk förmåga, hur nu sådan definieras, antyder avancerad och medveten envägskommunikation och motsäger i sig inte autismspektrumtillstånd (AST). Kommunikativa svårigheter hos personer med AS märks framför allt i situationer där ömsesidighet förväntas, såsom runt fikabordet. Att Hitler bokstavligen »talade ut« sin antagonist från möteslokalen kunde i själva verket tala för diagnosen. Liknande saker har gjorts många gånger av andra verbala och uthålliga aspergare.
Övertalningsförmåga och lögnaktighet kräver viss mentaliseringsförmåga, skriver Tiger. Om detta är vi överens, liksom att denna i regel är nedsatt vid AST. Den viktiga frågan, anser jag, gäller graden av nedsättning. I många beskrivningar av AS/AST används uttryck som »oförmåga till …«, vilka utesluter gradskillnader och att förmågan skulle kunna variera beroende på situationen. Verkligheten är mindre svartvit; brister kan samexistera med styrkor i mentaliseringsförmågan hos samma individ.
Att Hitler kunde domptera ledande statsmän antyder manipulativ förmåga, vilket kan tyckas stå i kontrast till det slags (kognitiva) empatibrist som anses känneteckna AST. Det finns dock otillräckligt utforskade gränsytor mellan psykopati och AST, beskrivna av bland andra Henrik Anckarsäter, professor i rättspsykiatri [1].
Fixeringar eller specialintressen kan gälla precis vad som helst. Oftast är det graden av engagemang som skiljer specialintressen från vanliga hobbyer eller starka intressen. Här finns alltså inga krav på inåtvändhet, vilket Tiger antyder.
Tony Attwood, internationellt erkänd auktoritet på AS, beskriver (hos barn med AS) fyra reaktionsmönster på upplevda svårigheter [2]. Bland dessa finns något han kallar »god mode« med omnipotens, arrogans, förnekande, ofelbarhet och dominans. Det visar att differentialdiagnostiken gentemot narcissistisk personlighetsstörning inte alltid är helt lätt.
Hitler var självupptagen snarare än självförsjunken, menar Tiger. Jag håller med. Självförsjunkenhet ses dock huvudsakligen hos en minoritet aspergare, den så kallade avskärmade gruppen, enligt Wing [3].
Till sist vill jag uttrycka min glädje över det intresse Mikael Tiger visar för den viktiga diagnosen Aspergers syndrom.