Det har talats och skrivits mycket om den minskande styrkan i svensk medicinsk forskning. Helt klart är att den i hård internationell konkurrens är mindre framträdande nu än tidigare.
Karolinska institutet är det ledande medicinska universitetet i Sverige och erhåller 45 procent av Vetenskapsrådets anslag inom medicin.
Det finns olika sätt att mäta vetenskaplig framgång bibliometriskt. Räknat i antal
publikationer som indexerats i PubMed eller Web of Science under 2000–2007 ligger KI högt och faktiskt något före Oxford och Stanford, men långt efter Harvard, som ligger långt före alla andra.
När man tittar på genomsnittlig citeringsgrad är resultatet dock inte lika smickrande. Medan KI har ett index på 1,4 ligger Harvard och Stanford båda över 2, och de allra flesta konkurrenter som KI vill mäta sig med ligger över 1,4. Detta inkluderar nordiska kollegor som Köpenhamn och Helsingfors, som ligger något högre än KI.
Att det går att producera god forskning i Sverige är dock klart, på KI såväl som på andra håll. Glädjande exempel på framträdande svenska publikationer finns i New England Journal of Medicine från 7:e maj (volym 360, nr 19).
Uppsalakardiologen Stefan James och medarbetare i SCAAR-registret redogör där för långtidsresultat av olika typer av kranskärlsstentar, och Sven Enerbäck från Sahlgrenska ger en översikt över ursprunget till brun fettväv.
Det är viktigt att publicera sig, men det är minst lika viktigt att det som publiceras är av god kvalitet.
