Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en psykologisk behandlingsmetod som bedrivs av legitimerade psykoterapeuter, till exempel psykologer. Och just detta påpekar framstående forskare inom psykologi i LT 13/2009 [1] genom att säga att »KBT har på senare år blivit en mycket populär och kommersialiserad behandlingsmetod« och vidare att »KBT kräver en kliniskt utbildad legitimerad utövare«. Att påstå att det är KBT som använts i Stahres två studier är alltså helt felaktigt. Inslag av kognitiv behandling handlar inte om kognitiv terapi, eller kognitiv beteendeinriktad terapi, som det numera heter.
Att utesluta randomiserade patienter på det sätt som Stahre gör är felaktigt i seriös forskning. Den korrekta definitionen av ITT (intention-to-treat) är att alla randomiserade patienter ska inkluderas i analysen. Denna princip hävdas av de flesta och rekommenderas av Cochrane Collaboration . Detta tillvägagångssätt är avgörande för att inte snedvrida resultatet. Man kan lätt tänka sig att de mindre motiverade hoppar av och att man får kvar en grupp »idealpatienter«. Detta sätt att räkna ökar givetvis bortfallets storlek.
Cochrane Collaboration redovisar i sin metaanalys [2] av fetmabehandling med psykologiska behandlingsmetoder kombinerat med vissa tilläggsbehandlingar (till exempel diet och motion) 36 studier på vuxna. Varför så få studier? Jo, 395 uteslöts »from analysis due to the relatively large losses to follow-up« och brister i randomiseringsförfarandet. Slutsatsen är att ytterst få studier uppfyller kraven (<10 procent) på inklusion i en metaanalys enligt Cochranes kriterier. Ett oeftergivligt krav på studierna var att analyserna skedde på ITT-bas. Det finns också moderna analysmetoder, så kallade mixed models, som kan hantera bortfall utan att man behöver ersätta saknade värden i analysen. Författaren repeterar i sin kommentar resultaten men svarar inte på min fråga om det fanns några patienter som gick ned väldigt mycket, medan övrigas vikt var oförändrad, vilket den stora variansen i behandlingsgruppen tyder på. I sådana fall är medelvärde ett vilseledande mått. Medianvärdet hade varit ett bättre lägesmått. Den refererade metaanalysen visade viktnedgångar mellan 2,3 och 4,9 kg, alltså inga överväldigande resultat. I frågan om jäv är det viktigt att man som läsare få veta att författaren bedriver metoden på kommersiella grunder. Vem som bekostar kursen är av mindre intresse, allt går ju till kursanordnaren/föreläsaren. Man kan knappast förvänta sig att författaren ska kritisera sin egen metod, då skulle ju de presumtiva kunderna försvinna. Ett självkritiskt förhållningssätt är dock utmärkande för alla typer av seriös forskning. De flesta författare brukar i diskussionen föra fram vad som är mindre bra med just deras studie, vanligen under rubriken »Studiens begränsningar«. Men några nackdelar med metoden redovisas varken i ursprungsartiklarna eller i LT-artikeln, såvitt jag kan se.