Ökningen av de kortare sjukskrivningarna oroar regeringen. »Det är framför allt de stressrelaterade och depressionsrelaterade dia­gnoserna som ökar. Ökningen gäller också kvinnor mer än män och människor mitt i livet 30–49 år«, säger socialförsäkringsminister Ulf Kristersson i tidningen Riksdag & Departement.

De senaste siffrorna från Försäkringskassan visar att sjuktalet under det senaste året stigit med 0,80 dagar till knappt 8 dagar. Är vi mer deprimerade och stressade eller lider vi mer av att vara utsatta för detta? Fattas det bitar i våra livspussel eller har vi för många bitar som trängs? 

I förra veckan träffades de nordiska akademikerförbunden i danska Gentofte för gemensamma diskussioner. Det gränslösa arbetet som såväl plågar som stimulerar oss var ett av ämnena. 

Christin Mellner, doktor i psykologi och arbetslivsforskare, presenterade sina rön om hur vi hanterar vår gränslöshet mellan arbete och fritid. Många akademiker känner i dag stor osäkerhet inför oklara eller orimliga krav från arbetsgivare. Möjligheten till ständig uppkoppling och egna eller andras krav på att alltid vara nåbar luckrar upp gränsen mellan arbete och övrigt liv. Det blir upp till individen att skärma av. 

Vi är sinsemellan olika skickliga eller olika intresserade av detta självstyre och väljer därför olika strategier för att lyckas, olika »self managment«. De män och kvinnor som föredrar att i hög grad integrera arbetet i privatlivet har längre arbetsdagar. »Integrerarna« har svårt att avgöra när de arbetat färdigt. 

De har sämre självskattad hälsa, men inte högre sjukfrånvaro. Ett faktum som kan snedvrida debatten, då det är sjuknärvaron som är viktigast i sammanhanget. Integrerarna har hög sjuknärvaro och försöker integrera även sjukdom i arbetet, vilket inte är att rekommendera. En sjuknärvaro på tre gånger per år prejudicerar till sjukskrivning inom två år, enligt Christin Mellner.

Problem med gränslösheten tycks drabba kvinnor något värre. Forskning har visat att män och kvinnor är jämställda och delar på hushållsarbetet tills de får barn. Sedan glider de över till mer traditionell könsrolls­fördelning vilket belastar kvinnorna mest. 

Flexibilitet i vardagen och möjlighet att styra sitt jobb kan vara hälsobringande. Avgörande är att det råder en balans mellan krav och kontroll hos anställda och mellan arbete och återhämtning. Att lyckas integrera arbetet med det övriga livet är den viktigaste parametern i arbetslivet för livskvaliteten, speciellt för kvinnor. Det som avgör om man lyckas med integrationen är förmågan till självreglering och målets tydlighet. 

För tidigare generationer var det kanske lättare att dra gränser och fullfölja sina plikter då könsrollerna var tydligare och strukturerna klarare. Man tog ett gemensamt ansvar i att »göra kväll« och planerade vilodagarna så att de respekterades.

Dagens arbetsliv har andra strukturer som kräver andra förhållningssätt. Vi måste lära oss att hantera den teknologiska utvecklingen, en ständigt närvarande produktion, ideliga omorganisationer och en allmän hyllning av flexibilitet och nåbarhet. Det finns ingen väg tillbaka. 

För oss läkare har patienternas bästa alltid varit ett tydligt mål. Men i dag är det svårt även som läkare att definiera var gränsen för arbetet går. Ska jag ägna min arbetsdag åt patientarbete eller fylla i tidrapporter i HR-fönstret för att min arbetsgivare ska kunna rationalisera bort lönehandläggare? Ska jag läsa Läkartidningen på tåget eller några pek på söndag?  Det avgörs individuellt och skiljer sig mellan individer.

 Vi har ett gemensamt ansvar för vårt arbete och för folkhälsan. Vi måste lära oss att sätta gränser och känna när vi måste koppla av. Våra chefer måste spela en mer aktiv roll i att definiera mål, sätta gränser och avväga arbetsbelastningen i förhållande till individen samt införa riktlinjer för en rimlig tillgänglighet. Skyltar med »Gått för dagen« eller »Stängt mellan hägg och syren« känns minst sagt avlägsna.